Jag är Zlatan

Eller det är klart att jag inte är Zlatan, men jag har i alla fall läst hans hajpade självbiografi Jag är Zlatan:Zlatans egen berättelse. Jag har ju egentligen ingen aning om hur Zlatan pratar mer än det lilla jag har hört honom på en och annan presskonferens genom åren men för min del så känns det som att David Lagercrantz har fått till tonfallet. Det känns som att det är Zlatan som berättar. Det är rakt, rätt kaxigt (särskilt när det gäller fotbollsdelarna) men samtidigt väjer inte boken för det svåra och jobbiga, som att känna att man inte passar in och att ha en uppväxt som innefattar kylskåp som ekar tomma, en mamma som sliter för familjens försörjning men som också slår barnen med köksslevarna och en pappa som dricker för mycket. Jag blir upprörd när jag läser om föräldrarna som gjorde en namninsamling under tiden som Zlatan spelade i Malmös ungdomslag för att få bort honom ur laget för att han inte passade in. Det är spännande att läsa om karriären i Europas olika topplag och allt spel som finns runt fotbollen och när jag har läst färdigt så unnar jag verkligen Zlatan alla hans framgångar.

Jag läste idag att boken antagligen kommer att bli en film och det är klart att den måste bli det. Zlatans liv har ju potential att bli en film med i stort sett alla hollywoodingredienser: en kämpig barndom, en stor talang, stora framgångar och stora motgångar, svek, intriger, bråk och kärlek. Och förhoppningsvis ett lyckligt slut.

Äntligen en platt

I höstas när vi var och hälsade på min mans 91-åriga far kommenterade Linnéa att till och med gammelfarfar hade en platt-tv men inte vi.

Det är sant att vi har varit tjock-tevens sista bastion. Vi har hållit ut länge. Eller snarare har vår inte platta tv varit en kvalitetsprodukt. Det är den faktiskt fortfarande, fast numera får den husera på nedervåningen och i vårt vardagsrum står en slimmad (fast samtidigt bred) ny, tjusig (nåja) tv.

Julen är för alla

Jag är hjärtligt trött på allt tjat om att julen är barnens högtid. Julen är inte en specialdesignad högtid  för barn, där allt från julgran till presenter är till för barnens förnöjelse. Det är inte heller en högtid som automatiskt saknar mening om det inte finns barn med i firandet.

Jag gillar verkligen  julen och jag gör det i egenskap av den vuxna person jag är. Jag älskar att få lysa upp vintermörkret med ljus och julpynt. Jag gillar att få vara ledig efter en lång höst. Jag tycker om att baka och göra godis. Och ja, jag gillar att både ge och få julklappar.

Jag tycker det är helt fel att lägga hela bördan på om en högtid känns lyckad eller ej på barnen. Varför ska de behöva känna pressen att tindra tillräckligt mycket för att göra de vuxna (som har ansträngt sig till det yttersta och pyntat, fixat och kanske samlat hela släkten för deras skull) glada just den 24 december? Och alla de som inte har barn? Om julen inte är komplett utan barn, ska de behöva känna att deras jul inte är lika mycket värd som bernfamiljernas? Det är den visst.

Alla får fira, hur mycket eller lite de vill, med eller utan barn. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt som till att säga att inte ens själva julafton är ett magiskt datum. Det funkar att fira före eller efter den 24:e också om det passar bättre utan att det är mindre värt. Inte ens Jesus, vars födelsedag julen högtidhåller, föddes ju den 24 december.

Språkfascisten julspecial

Det har sagts förr, inte bara av mig, och det kanske kan verka självklart men på förekommen anledning (inte närmare angiven mataffär) så vill jag påminna om att skum tomte och skumtomte inte är samma sak.

Julglamour i det lilla

posted from Bloggeroid

Säkert

Det projekt jag jobbar i gör mig just nu helt frustrerad. Det finns ingen styrning så folk gör lite som det faller dem in. De som borde leda gör det inte. Tidsplanen går åt pipan för det är så oorganiserat. Jag har satt mig i rollen som den som ifrågasätter rådande (o)ordning och har med det blivit den jobbiga.

Idag på lunchen fick jag en lyckokaka med budskapet: " Many people will be drawn to you for your wisdom and insight".

Den kakan måste varit felbakad.

posted from Bloggeroid

Svart

Just nu är det banne mig mörker både ute och inombords. Kompakt.

Dags att gå och lägga sig. Och be en stilla bön att Lilly sover vaknar lite senare än hon gjort de senaste dagarna.

"Upp hoppa, hoppa!" klockan 04.45. Skulle inte tro det...

Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Jag har ju hört att den ska vara bra men jag har ändå tvekat att läsa Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Ska jag vara helt ärlig så tror jag att jag var rädd att den skulle vara ett stort jaha. Sex tjejer (som självklart är olika varandra men går på samma skola) upptäcker att de har övernaturliga krafter, en namnlös ondska som hotar världen och allt utspelar sig i ett litet samhälle någonstans i Sverige. Det hade kunnat bli hur förutsägbart och trist som helst men tvärtom. Jag fastnade totalt och sträckläste hela boken. Jag gillar att huvudpersonerna sammansatta och inte alltid självklart verkar för det allmänna bästa. Om man, som en av huvudpersonerna, har varit mobbad i skolan och har en nedgången mamma och plötsligt upptäcker att man har en förmåga att styra andra människors vilja, vem skulle inte frestas att se till att man blev mer populär och se till så att mamma förvandlas till den engagerade och bullbakande mamman man drömt om, även om det var riskfyllt?

Som vuxen tycker jag inte att man ska avskräckas av att boken betecknas som en ungdomsbok (fast det kanske inte hindrar någon om man tänker på alla icke-ungdomar som läser tex Twilight och Harry Potter). Jag tror nästan alla kan känna igen sig i de tonårs- och skolrelaterade våndor som beskrivs.

Cirkeln är första delen i en trilogi. Andra delen heter Eld och kommer i vår.

Lite omskakad

Man känner sig lite sliten och tänker att det är nog hösten som tar ut sin rätt. Sen blir man sjuk en sväng men det går ju över. Och det är lite mycket på jobbet men det är ju som det är. Så mår man lite konstigt igen men i morgon är det planeringsdag på jobbet och det är viktigt så stanna hemma känns inte som ett alternativ och även om man har den där känslan av att allt inte är som ska så känns sjuk inte heller riktigt som rätt beskrivning. Under planeringsdagen känns det mer och mer som att något kanske ändå inte är helt rätt. Framför allt känns det lite som att en mindre elefant har satt sig på bröstet. Obekämt. Men det är inte förrän på hemvägen från jobbet som man blir lite fundersam. När trycket från elefanten som parkerat sig stadigt över bröstet börjar stråla ut åt vänster sida. Då tänker man att kanske ska man ringa till vårdcentralen i alla fall. Fast det känns lite fånigt för det är ju säkert inget. Och så ringer man till vårdcentralen och de säger att man ska åka till sjukhuset på en gång för om man har ont på det viset så måste man utesluta att det är något farligt. Då blir man lite orolig. Och sen kommer man till akuten och när man då bara behöver vänta i fem minuter innan man ligger på en brits med blodtrycket taget och en massa EKG-sladdar fastsatta över bröstkorgen, då blir man rejält nervös och tänker att om de tycker att det är bråttom att ta hand om en på akuten så är det allvar  (för man förstår ju att det är risken för att det skulle kunna vara hjärtinfarkt som gör att det blir sånt pådrag, även om ingen säger det rätt ut). 

Men som tur är så ser EKG:et bra ut och de andra proverna som tagits för att utesluta hjärtfel ser också bra ut. Läkaren säger att troligen har jag fått lungsäcksinflammation som en svit efter att jag var sjuk för några veckor sedan. Det kan göra ont och göra att det känns tungt men det är inte farligt.

Då är man jäkligt tacksam, för en stund där hann man tänka rätt många tankar om livet...

Utmaning

Ibland läser jag artiklar som ger råd om hur man håller formen  på semestern och då tänker jag vadå? Själv tycker jag att det är som allra lättast att träna när jag är ledig. Då har man ju tid och oftast är det sommar också. Nej, det svåra är ju att fortsätta träna när vardagslivet tränger sig på och det är mörkt, kallt, snöigt och glashalt och förkylningarna står som spön i backen.

Som nu.

Det har varit minst sagt sporadisk träning de senaste två veckorna. Men i helgen sprang jag 6,5 km och det kändes okej. Och igår bet jag ihop och sprang 5 km på löpbandet i källaren (vi har ett riktigt proffsigt sådant som vi har köpt av en av min mans mer dedikerade träningskompisar som var tvungen att göra sig av med det när han skulle flytta ihop med sin flickvän eftersom deras gemensamma lägenhet var av det mindre slaget och det enda stället löpbandet hade fått plats var i köket och där insisterade flickvännen på att de skulle ha ett köksbord). Fem km är ungefär vad jag klarar mentalt på löpband utan annan distraktion än musik.  Om jag inte hade varit så trött att det var en ren andens seger över materian att jag överhuvudtaget kom till skott att göra något alls, så hade jag kopplat in min laptop och tittat på ett avsnitt av Dead Zone medan jag sprang. Tv-serier är perfekt att springa till. Ett träningspass, ett avsnitt och så kan man ha en serie som man bara tittar på när man tränar för lite extra motivation.

Source Code

Det är mest jobb och jobb nu men igår kväll lät vi bli allt vad arbete heter och såg en film i stället.

Source Code är en sån där film där man inte kan återberätta för mycket av handlingen  för att inte förstöra hela filmen för den som ska se den men i korthet handlar det om en militärpilot sitter på ett tåg som visar sig ha en bomb ombord. Bomben sprängs, alla passagerare dör och piloten vaknar upp. Det visar sig att händelsen på tåget är en inspelad version av en av de dödade passagerarnas sista minnen och att pilotens uppdrag är att återuppleva minnessekvensen gång på gång för att ta reda på vem som placerat ut bomben för att förhindra nya dåd.

Det är roligt när man blir lite överraskad av en film på det sättet att man tycker att den är oväntat bra och det blev jag av Source Code. Det kan till viss del bero på att jag inte har läst eller hört speciellt mycket om filmen innan jag såg den och därför inte hade särskilt mycket föreställningar om hur den skulle vara. Sen kan det bidra att jag har en förkärlek för filmer som involverar vilken typ av virtuell verklighet som helst med tillhörande dilemma om vad som är verkligt eller ej. Samtidigt är det en konst att få till sådana historier och det tycker jag Source Code lyckas med. Jag kan också tillägga att jag gillar Jake Gyllenhaal bättre med den mer normala kroppshydda han har i den här filmen än den uppumpade vaiant av honom jag såg i Prince of Persia - The Sands of Time, där jag hela filmen hade en känsla av att hans huvud inte hörde ihop med den bodybuilderliknande kroppen.

Det där andra

Jag: Jag tror Moa kommer åka ut ur Idol.
Min man: Det tror jag med.
Flora: Det vill inte jag. Demokrati!
Min man: Men om det ska vara demokrati så är det två röster mot en.
Flora: Men åh! Litteratur då! Eller vad det nu heter...

posted from Bloggeroid