Trädgårdens 15 minuter i rampljuset

Jag gillar att bo i hus men trädgårdsskötsel är egentligen inte min grej. Att odla är lite väl mycket som att spela ett dataspel där ogräset har hittat fuskkoden till evigt liv och de växter man planterar är sorgliga nybörjare som har alldeles för lite hälsa och dör vid minsta attack.

Trädgårdsskötsel må verka som en stillsam och fredlig sysselsättning för den oinvigde men det är fullt krig mest hela tiden med inslag av både PvP (plant vs plant) och PvE (Person vs Environment) och att levla vår trädgård till en högre nivå skulle kräva en trädgårdsmästares motsvarighet till de där tonåringarna vars föräldrar skriver till fråga psykologen i DN och undrar vad de ska ta sig till med barnet som sitter uppe hela nätterna och får galna utbrott om bredbandet stängs av.

Själva grundförutsättningarna i vår trädgård är också lite så att om någon kom på att anordna en växternas motsvarighet till hunger games så skulle arenan nästan helt säkert utgöras av vår tomt. Det finns liksom förutsättningar för umbäranden överallt i form av berg, lerjord och träd som inte släpper ner dagsljus. Och när skymningen faller och de få överlevande andas ut så släpps odjuren i form av mördarsniglarna lösa. Den enda fredade zonen är vår balkong (den är lite som Panems huvudstad där eliten bor). Där har jag lite blommor och tomater och skulle någon stackars växt lyckas fly från övriga trädgården så kan den få en fristad där.

Med det sagt så finns det en vecka på året då vår trädgård har sina glansdagar. Vi har en buskpion som varje försommar blommar med enorma vita blommor och för varje år blir blommorna allt fler. I år var det över femtio stycken. Pionen är det enda som är värt att skryta om i vår trädgård så därför måste jag såklart visa bilder på den, vare sig ni vill eller inte.

Visst är den fin?

De flesta blommorna är vita men så finns några som är blekrosa. De är allra vackrast.

Rhododendronen som står bredvid pionen är också fin faktiskt. Jag gillar färgen.

Dagens ungdom och deras uttryck

Lilly och jag står och väntar på att det ska bli grönt vid övergångsstället. Det kommer inga bilar. 

Kusten är klar! säger Lilly.

Då undrar jag: är det verkligen sådana uttryck de lär sig på dagis nuförtiden?

Inget extraliv om du hamnar i lavan

När vi kom hem efter dagis idag så hittade Lilly på en ny lek: Super Mario!

Den gick till så att vi la ut kuddar på mattan i vardagsrummet i en bana och så skulle man hoppa från kudde till kudde. Om man missade kudden och nuddade mattan så hamnade man i lavan och då fick man bara ett liv (lite oklart vad det innebar). Klarade man hela banan kom man till nästa nivå och då blev det svårare för då skulle kuddarna ligga längre ifrån varandra.

En sak är säker: vissa lekar är samma som när jag själv var barn men vissa är helt nya.

Är det Mario och Luigi eller är det Lilly och jag?

Bilden är lånad från http://thecomedypoint.com

Lilly 4 år

Igår var det Lillys födelsedag. Fyra år fyllde hon, stora tjejen. Det blev firande hela dagen.
Eftersom Lilly är den som vaknar först i familjen så blev det ingen överraskningsväckning på sängen. I stället gjorde vi i ordning frukostbricka och presenter och så fick Lilly  gå och lägga sig i sängen igen när det var klart och låtstas sova när vi kom in och sjöng.

I födelsedagspresent fick hon en klänning och ett par foppatofflor med fint mönster på av Linnéa och en gosedjurskanin och ett bokmärke med hajar som rör sig när man vickar på det av Flora. Från min man och mig fick Lilly en sommarvariant av sin älskade Star Wars-tröja, en pilbåge från Krabat med sugproppspilar och Svenska Barnvisor som är en sångbok med ackompanjemanget till sångerna inbyggt i själva boken. Kul och väldigt smart .

Flora har en pilbåge som Lilly har sneglat avundsjukt på. Nu fick hon en egen som inte innebär livsfara för övriga familjen.

Barnvise-kareoke. Väldigt roligt!

En stor sak denna dag var att Lilly skulle skicka sina nappar till jultomten. Ingen mer napp när man är fyra år. Vi samlade ihop alla nappar i ett kuvert och postade dem till tomten.

Under dagen hände det så mycket att Lilly inte hade tid att sakna napparna men när hon skulle sova blev det svårare. Då blev hon ledsen. Det var tur att alla napparna var borta annars vet jag inte om jag hade veknat och låtit henne få en.

Vi hade inte bara ett utan två kalas under dagen. Först kom fyra av Lillys kompisar, deras föräldrar och hennes förra dagmamma på lunch. Vi bjöd på tomatsoppa och glass med strössel och barnen sprang runt och lekte.Vid 17-tiden kom sedan mor- och farföräldrar, fastrar och kusiner på middag och tårta.

Det var lite meckigt att få ihop tårtan för skarvarna i marsipanen blev rätt fula. Men några blad, vit choklad och strössel blev räddaren i nöden

Det var en mycket trött Lilly som somnade i soffan till slut. Min stora tjej. Tänk att det var hela fyra år sedan hon kom till oss.


Bilderna på pilbågen och boken är lånade från 
http://www.krabat.se/ och http://www.adlibris.com/

Dagens särskrivningsdrama

Den rafflande obesvarade frågan är naturligtvis, i vad doppade chokladen äpplet?

Klurigt

Igår satt jag uppe alldeles för sent och spelade Botanicula. Det är som sagt ett spel som är roligt att spela tillsammans med sitt barn eftersom det är enkelt på det sättet att det är genom att klicka på saker som man får grejer att hända men spelet är samtidigt ibland rejält klurigt. På två ställen har jag fastnat rejält och varit tvungen att googla för att få ledtrådar till vad jag ska göra. Min fantasi räckte inte riktigt till för att komma på att på ett ställe var jag tvungen att klicka på tre fåglar (eller vad de nu var för varelser) upprepade gånger (tills deras ögon var alldeles uppspärrade) för att få dem att sjunga samtidigt. Då kom det tre fåglar till och så skulle jag få dem att sjunga tillsammans med de andra. Då dök det upp en liten fågel som jag också skulle ansluta till kören av fåglar. När alla sju fåglarna tutade loss samtidigt trillade det så ner en jättestor fågel från skyn som hade med sig den grej jag behövde för att ta mig vidare.

De kanske inte är fåglar förresten men sjunga vill de.

Ja, det är sånt här jag ibland sysselsätter mig med när barnen gått och lagt sig. Vad brukar ni göra?

Botanicula

Det är inte ofta nuförtiden som jag spelar spel som tar lite längre tid (det blir mest Rumble och dess motsvarighet för Andriod) men idag var jag tvungen att skaffa ett som jag inte kunde motstå. 

Botanicula handlar om fem små figurer som bor i ett stort träd tillsammans med en massa varelser. En dag invaderar svarta spindlar trädet och suger ut dess livskraft och härjar bland invånarna. Spindlarna äter upp trädets frön och endast ett frö undgår att bli slukat. Det räddas av de fem vännerna som ger sig av för att rädda sin värld. 

Botanicula är ett peka och klicka-spel där de fem huvudfigurerna hjälper varelser de möter och löser pussel för att komma vidare på sin väg genom spelet. Det låter kanske inte särskilt unikt men det som är speciellt med Botanicula är känslan i spelet. Amanita Design som utvecklat spelet har ett helt eget bildspråk som syntes redan i deras allra första spel Samorost (som går att spela gratis här). Det är organiskt, lite naivt men samtidigt otroligt genomarbetat, detaljerat och framför allt glädjefyllt. I Botanicula vandrar man på trädgrenar fyllda av växtlighet som myllrar av liv. Det gäller att klicka på allt som går (ibland flera gånger) för att inte missa några överraskningar. Allt som händer och som man kan göra för inte nödvändigtvis handlingen framåt men det spelar ingen roll för det här är inte ett spel att ta sig igenom så fort som möjligt utan det är bara att njuta av de fantasifulla grejerna som dyker upp.

Nu är jag kanske lite barnsligt lagd men jag älskar det här spelet. Det är lite lagom klurigt och så blir jag genuint glad av det. Har man barn så är det ett bra spel att spela tillsammans. Botanicula innehåller inga talade dialoger eller text som behöver läsas. När figurerna kommunicerar gör de det med bilder och symboler. Det gör att spelet fungerar även för barn som inte kan engelska eller som inte kan läsa. Jag spelade med Lilly, som är knappt fyra år, idag och vi vandrade runt bland trädgrenarna och hade lika roligt båda två.

Botanicula finns för PC, Mac och Linux och kostar ungefär 70 kronor i nedladdningsversionen. Det tycker jag är otroligt prisvärt för ett spel av den här sorten. På Amanita Designs hemsida kan man också kolla in deras andra spel, bland annat Samorost 1 och Questionaut, ett kunskapsspel som utvecklats åt BBC som båda går att spela gratis.

Excel-hjälpen visar sitt rätta ansikte

Jag tror inte jag är ensam excelanvändare att ibland tycka att programmet är ett djävulens påfund. Och så söker jag i hjälpen och får följande förslag på svar:

Då känner jag mig lite bekräftad i mina misstankar.

A blast from the past (som inte går så bra ihop med nutiden)

Jag är uppenbarligen uråldrig för jag kommer ihåg den tid då banker befattade sig med pengar. Jag menar pengar som i fysiska sedlar och mynt. Det gör de allt för att undvika idag. Den här oviljan krockar å det grövsta med Stockholms stads förvaltning som tydligen vägrar kännas vid att det 2012 går att skicka pengar digitalt.

När vi skulle betala avgiften för Linnéas pianolektioner så råkade vi av misstag betala för mycket. Alldeles väldigt för mycket faktiskt. Min man skrev till Stockholms stads kulturskola och det var klart att de skulle betala tillbaka den summa vi betalt för mycket. Men de kan inte betala tillbaka pengarna till det konto som betalningen kommer ifrån. I stället skickar de en utbetalningsavi som ska gå att lösa in hos ett antal handlare som agerar som ombud. Att lösa in avin på det viset kostar 25 kronor och brasklappen är att butikerna inte garanterar att de kan lösa in avier på större belopp än 2000 kronor (för att de helst också undviker kontanter så gott de kan). Det går också att lösa in avin på ett Nordea-kontor förutsatt att man går till ett kontor som bevärdigar sig med att hantera kontanter och det upptäcker man snabbt att det är det inte många som gör. De flesta bankkontor numera har bara öppet för tidsbokad rådgivning. Om man nu lyckas hitta ett kontor som har kontanthantering så är avgiften 50 kronor för att komma och störa.

Så nu står jag med en avi som jag helst inte velat ha och som jag kommer få vandra över halva stan för kunna lösa in och blir dessutom bestraffad med 50 kronor i straffavgift  för att jag förolämpar Nordea genom att behöva kontanter utbetalda. Jag känner verkligen att banken (och administrationen på Stockholms kulturskola) är mina bästa vänner.

Vår

Solen skiner, fåglarna kvittrar, blommorna blommar och på vägen hem från dagis myllrar ett gäng rödsvarta skalbaggar i full färd att göra nya skalbaggar (i alla fall tror jag det för vad finns det annars för anledning för skalbaggar att sitta ihop ända mot ända?) som Lilly och jag stannar och tittar på. "De älskar mig!" säger Lilly självklart. Tänk vad härligt att känna så, att liksom hela världen inklusive de rödsvarta skalbaggarna tycker om en. När vi har tittat på skalbaggarna en stund så går vi vidare hemåt. Lilly säger: "De vill gärna följa med oss men de är för många att ha hemma så de får stanna kvar." Tack och lov.

Livet med en nästan fyraåring

Lilly sitter och äter mjölk ur sitt glas med sked och lutar huvudet bakåt och häller in mjölken från skeden.
Jag: Gör inte så.
Lilly: Varför?
Jag: För att du kommer spilla.
Lilly: Får man göra så här? (Tar skeden med mjölk och vrider runt den i munnen.)
Jag: Nej, om du ska äta mjölken med skeden så stoppa in skeden rakt och stäng munnen.
Lilly: Varför?
Jag: För du kommer spilla annars.
Lilly: Får man göra så här? (Gör ett avancerat akrobatnummer som inbegriper skeden och sin egen mun.)
Jag: Nej.
Lilly: Varför?
Jag: För jag vill inte att du spiller mjölk på bordet. (En uppmärksam person kan nu börja skönja en viss trötthet i mitt tonfall.)
Lilly: Varför?
Jag: För att det blir blött. (Nu skulle även en person som diagnosticerats som en narcissisk psykopat höra tröttheten i mitt tonfall.)
Lilly: Får man göra så här? (Ännu ett komplicerat sätt att få i sig mjölk som kanske eller kanske inbegriper sked och glas.)


Upprepa från början av konversationen i tio minuter...

Körsbärsblomsfrossa från förra helgen

Jag är inte tillnärmelsevis lika bra på att lägga upp fantastiska bildkavalkader som till exempel Saltistjejen men här kommer en dröm i rosa från Kungsträdgården förra helgen.

Som att gå i en rosa tunnel.

En otroligt fin dag. Klarblå himmel.

Vi var inte helt ensamma om att beundra körsbärsblommorna.

The Parasol Protectorate series av Gail Carriger

Tänk det viktorianska London, med krinoliner och tebjudningar. Och vampyrer, varulvar, steam punk och en hjältinna utan själ. Klart det är svårt att motstå!

Alexia Tarabotti är en viktoriansk fröken som är född utan själ. Detta tillstånd är dock knappast lika graverande i vardagslivet som det faktum att hon  har en italiensk far, något som för varje sann engelsman är lite suspekt. Alexias själlösa tillståd gör att hon verkar som ett motgift mot allt  övernaturligt som hon kommer i fysisk kontakt med, till exempel vampyrer och varulvar (som något förvånande har för mycket själ, vilket är en del av förklaringen till deras tillstånd). På en tebjudning råkar Alexia ha ihjäl en vampyr som på ett mycket ohyfsat och oväntat sätt attackerar henne när hon precis är i färd med att sätta tänderna i en bit paj. Händelsen blir upptakten till äventyr och mysterier i fem delar med vampyrer med stil, varulvar utan större hyfs (men med en viss ruffig och beroende på månfas även rufsig charm), avancerade mekaniska uppfinningar och inte minst tebjudningar och Drottning Victoria.

Den första delen i serien, Själlös, har precis kommit på svenska men vill man läsa hela serien så finns alla böckerna på engelska och heter då Soulless, Changeless, Blameless, Heartless och Timeless.

Nattens cirkus av Erin Morgenstern

Det här är en bok som skulle kunna bli en fantastisk film och den som borde göra filmen är Tim Burton. Hans bildspråk skulle passa perfekt till den här historien om en förtrollad cirkus som plötsligt kan dyka upp var som helst med de mest förunderliga attraktioner. Cirkusen är också skådeplats för en kraftmätning intill döden mellan två unga magiker som är spelpjäser i ett spel de själva inte har valt. Till en början har inte de två tävlingsdeltagarna någon kontakt med varandra utan utmanar varandra genom skapandet av nya färtrollande cirkusattraktioner men när de lär känna varandra så uppstår känslor som både kan vända upp och ner på tävlingen och riskera cirkusens existens.

Nattens cirkus är en bok fylld med magi på flera sätt. När jag har läst klart kan jag inte låta bli att önska att det plötsligt ska dyka upp en cirkus med svartvita tält som öppnar i skymningen, där man kan gå omkring och låta sig förundras och förtrollas hela natten, för att i gryningen stiga ut i morgonljuset och undra vad som är fantasi och vad som är verklighet.

Rakt på sak om ett vanligt problem som det talas tyst om

Idag har jag nyopererad. Det känns ungefär som att jag har världens jätteträningsvärk i ljumskarna och bäckenet men jag är väldigt glad för nu kommer jag förhoppningsvis slippa vara nervös för att kissa på mig när jag hoppar, hostar eller om jag råkar halka till på vintern.

Ansträngningsinkontinens är inget man direkt pratar om. Att inte kunna hålla tätt är fortfarande något som känns pinsamt men många kvinnor är drabbade av det och jag tycker det är viktigt att det kommer fram att det är ett vanligt problem och att det faktiskt finns hjälp att få. Och att det inte är något man behöver skämmas över.

Efter att jag hade fött Flora så märkte jag att det kändes som om jag höll på att kissa på mig om jag till exempel  försökte hoppa hopprep och på vintern var jag extra försiktig för att inte halka för då hände det också att jag inte riktigt hann knipa. Att det var så här kändes förstås besvärande men av någon anledning så tänkte jag att det var väl så det var när man hade fött barn och att jag inte var tillräckligt bra på att göra knipövningar för att stärka musklerna i bäckenbotten. Sen föddes Lilly för fyra år sedan. Problemet med att hålla tätt vid ansträngning blev lite värre (nu kunde det bli jobbigt om jag behövde hosta ordentligt eller vid en plötslig nysning). Tanken på att det kanske fanns hjälp att få började ändå gro när en kompis gjorde en inkontinensoperation men fortfarande gjordejag ingenting. Det var först förra året när jag sprang 15 km varianten av Lidingöloppet som jag insåg att det var dags att tag i problemet. Banan på Lidingö gör i kuperad skogsterräng. Det är backe upp och backe ner och halvägs genom loppet inser jag att  allt skumpande på skogsstigarna gör att det är helt omöjligt att hålla tätt. När jag kom i mål var mina tajts alldeles blöta. Då tänkte jag att nu får det vara nog, så här ska man inte behöva ha det och så gick jag hem och ringde upp en gynekolog som jag fått rekommenderad. Genom henne fick jag en remiss till Gyn Stockholm och operation.

Anledningen till ansträngningsinkontinens är att vävnaderna i underlivet förändras, med åren eller efter graviditet, så att urinröret åker ner nedanför urinblåsan. När trycket i buken överstiger trycket i urinröret så läcker urin ut. Det man gör vid en operation är att urinröret lyfts med hjälp av ett band så att det pekar uppåt. Det finns lite olika varianter på hur man väljer att operera men den typ av operartion jag har gjort kallas TVT-O och går att läsa mer om här.

Det är klart att det inte känns kul att riskera att kissa på sig i tid och otid men det sorgligaste tycker jag är att det finns många som lider år efter år i tysthet och inte ens vet att det går att få hjälp för att de tycker att det är för pinsamt att ta upp saken. Knipövningar är förstås jättebra och det rekommenderar jag verkligen alla att göra men ibland behövs det mer för att komma tillrätta med problemet. Så om du tillhör dem som blir lite nervösa varje gång ni hostar eller nyser och som undviker att springa och hoppa för att inte riskera läckage, gör slag i saken och sök hjälp.