Gammelfarfar

Barnens gammelfarfar dog i början av januari vid den aktningsvärda åldern 91 år och under söndag och måndag var vi på blixtvisit i Skåne hela familjen för att gå på begravning. Det var både sorgligt och fint. Det är tråkigt att gammelfarfar inte finns mer men samtidigt så var det väldigt tydligt att han kände själv att han var klar med sitt liv. Gammelfarfar, som ända till han var runt åttiofem tävlade i orientering (det blir bättre och bättre placeringar för varje år för konkurrensen faller ifrån, hänger jag kvar tillräckligt länge så kommer jag vara nummer ett i min årsklass, skojade han) och som rest jorden runt flera varv som sjömanskock, hade levt färdigt. Han fick sluta på ett bra sätt, hemma i sin lägenhet med alla sinnen i behåll. Han somnade på kvällen och vaknade inte mer.

Lilly var också med på begravningen. Trots att hon är så liten och inte riktigt begriper vad döden innebär så märktes det att hon kände av att stämningen var högtidlig och sorgsen. Hon kramade om Flora som grät och var nog med var hon lade sin blomma som vi hade med för att lägga på kistan. Och i morse när vi hade ätit frukost så tittade hon ut genom fönstret och sa: "Gammelfarfar kanske lever snart igen."
Jag sa: "Men när man är död så är man död, då blir man inte levande igen."
Då sa Lilly: "Men man kan leva och bli en höna. Eller kanske en ödla."

Ja, vem vet. Kanske är det så.