Stockholm marathon, den (marathon)långa versionen

Den stora frågan veckan innan Stockholm marathon var: hur kommer vädret bli? Det är stor skillnad på att springa i flera timmar under bra respektive usla väderförhållanden. För mig som även i löparsammanhang föredrar sol och värme före kyla så prognosen inte optimal  ut ens i början av veckan då det såg ut att bli 10 grader, regn på morgonen och sedan mulet. Men allt eftersom veckan framskred så framstod de tidiga väderprognoserna mer och mer ut som rena drömvädret när det verkade bli allmer säkert att lördagen skulle bli både kall, regnig och blåsig. Fredag kväll såg förutsägelsen inför lördag ut så här, 7 grader, stadigt regn och blåsigt. Tjoho.

På Stockholm marathons hemsida stod det efter loppet att det hade varit 3 grader vid loppets start... 

Min förhoppning när jag anmälde mig till årets marathon var att jag skulle springa på en tid strax under fem timmar. Jag har sprungit på 5.09 ett år då vädret var extremt åt andra hållet med över 25 graders värme vid start och om jag bara fick till en bättre träning under vintern (jag har väldigt svårt att ta mig ut att springa under vintern när det är mörkt mest hela dygnet) så borde det inte vara en omöjlighet. Men även om jag inte helt slog bort tanken att springa fortare än jag gjort tidigare så insåg jag ju att chanserna var rätt små i det usla vädret.

Redan på fredag kväll packade jag ihop det jag skulle ha med mig och lade fram kläderna jag skulle ha på mig. Från torsdagen var jag helt opropotionerligt nervös inför loppet så jag ville inte hålla på och vimsa runt med en massa packande på lördag morgon. En sak jag hade bestämt med min man tidigt var att han skulle komma med extra dricka att ha med under den senare delen av loppet. Ett år (jag har bara sprungit två gånger tidigare och båda gångerna var det väldigt varmt) gjorde värmen att folk drack så mycket att sportdrycken tog slut på en av vätskestationerna under andra halvan av loppet och det var hemskt. När man springer så långt räcker inte bara vatten för att hålla ångan uppe. När det nu verkade som det skulle regna så tänkte jag att det är bäst att han tar med ombyteskläder också. Jag packade ner alla möjliga varianter av tröjor så till slut undrade min man om han skulle behöva en portabel garderob snarare än en ryggsäck för att få plats med allt.

På lördagens morgon vaknade jag redan klockan sex av att Lilly vaknade pigg som en mört . Jag noterade att då regnade det faktiskt inte. Jag åt frukost och sen gick jag och lade mig igen. När jag vaknade på nytt var klockan åtta och det spöregnade.

Att bli genomvåt under loppet verkade ju oundvikligt men det kändes ändå viktigt att hålla sig torr och varm så länge som möjligt. Ovanpå kläderna jag skulle springa i hade jag därför en gammal collegetröja och ett par urgamla mjukisbyxor som jag tänkte ta av mig precis innan start. Dessutom tog jag med en stor svart sopsäck som gjorts om till en regnponcho med hål för huvudet och armarna. Paraplyet fick också följa med.

När jag kom fram till samlingsplatsen på Östermalms IP  så lämnade jag snabbt in min väska till förvaring och gick sedan och trängdes med massor av andra löpare som sökte skydd undan vätan i omklädningstälten.  Där stod vi som packade sillar (jag tänkte att det är så här som burhöns måste känna sig, stackars djur), de allra flesta iförda sopsäckar eller andra inproviserade regnskydd, så länge som möjligt innan start. När det till sist var dags så myllrade vi ut, över idrottsplatsen, en äng och genom startportalen och 12.10 var vi iväg. En fördel som faktiskt uppstod av det dåliga vädret var att det inte blev trångt i starten för den blev så utspridd. Det gick att springa i sin egen takt redan från början. Min plan var att försöka hålla ett tempo på ca 7 min/km för att inte helt krokna på slutet.

Jag kan säga att förvånande nog kändes de första 18 km riktigt bra. Vädret var så dåligt att det blev något komiskt över det hela och jag kom på mig själv med att skratta medan jag stretade i motvinden över Västerbron på första varvet. Tappra åskådare stod och hejade längs vägen och det var också uppmuntrande även om jag undrade lite över om det verkligen var hejarop som kom från den man som satt vid Söder Mälarstrand och mässade för alla som sprang förbi  "Tänk på att ni ska springa Västerbron TVÅ gånger!" Efter 12 km kunde jag tänka på att det inte var så långt kvar innan min man skulle möta mig i höjd med Berwaldhallen med vätskebälte och varm dryck och det var också en morot. När vi sågs efter 18 km så var jag genomblöt och mina lår började kännas halvt domnade av kyla men jag ville vänta med att byta kläder tills efter sträckan ute på Gärdet och Djurgården för att känna mig extra peppad inför avslutningen av loppet. Jag hängde på vätskebältet, knaprade i mig en bit energikaka, drack varm saft och satte på musiken som jag hittills inte haft på i hörlurarna. Sen svängde jag av ut mot Gärdet och möttes av...stormen.

Västerbron kan slänga sig i väggen jämfört med motvinden i det segdragna motlutet på Gärdet. Jag var glad över att jag hade keps på mig så jag slapp få all vind i ansiktet men hade samtidigt fullt sjå att hålla i den så den inte blåste av. Jag stretade på med vad som kändes som myrsteg, hopkurad som en ostkrok med de regnvåta kläderna klistrade vid kroppen och i huvudet rabblade jag alla svordomar jag kunde komma på. Vid det här laget var mina lår helt förstelnade, samtidigt som mina sätesmuskler kändes som de hade dragit ihop sig till hälften av sin normala längd. Det stod klart att målet för dagen inte var att få en bra tid utan att komma i mål överhuvudtaget utan förfrysningsskador. När jag träffade på min man igen efter att ha sprungit (nåja) förbi Manillaskolan var det första jag ropade till honom "Jag HATAR den här jävla ön!"

Nu var det dags för klädombyte. Jag hoppade in i ett funktionärstält som stod tomt och bytte mina plaskvåta kläder på överkroppen och drog ett par vindbyxor utanpå mina blöta tights. Efter det kändes livet plötsligt avsevärt mycket bättre. Min man sprang med över Djurgårdsbron och Strandvägen innan han fortsatte bort mot Centralen och jag svängde av för andra gången ut mot slottet. Det här var nog den jobbigaste delen rent fysiskt av loppet. Benen kändes tunga och stela och tröttheten började komma. Då tog jag till reservarsenalen i form av energi-gel. Det var första gången jag druckit/ätit en sådan och det är lite som jag kan tänka mig att det skulle kännas att äta sötat tapetklister med apelsinsmak. Men hursomhelst så piggnade jag till lite och lyckades ta mig förbi Söder Mälarstrand (där ett uthålligt gäng påhejare med ett litet tält och många öl som satt där även på första varvet fortfarande tjoade på alla som drog förbi) och Västerbron ytterligare en gång. På bron flög blåste min keps av men jag lyckades fånga den innan den blåste iväg för långt. Efter Västerbron fanns 34 km-markeringen och nu började nedräkningen mot mål.

När jag sprang förbi Centralstationen flög det förbi i min hjärna att man kanske borde ta tunnelbanan hem i stället för att gneta runt stan i ruskväder men den tanken var inte på allvar. Nu var det ju bara fem km kvar och målet fanns i sikte. Torsgatan är inte en så rolig väg men en glad affärsinnehavare i en blomsterhandel och några personer som satt invirade i filtar på en uteservering hejade på. Jag åt en enerigel till och kämpade på in på Odengatan,  ner förbi stadsbiblioteket  och thaikiosken där jag ibland handlar lunch och sen en sväng till höger in på Karlavägen. Alla gånger jag har sprungit så tycker jag att sträckan på Karlavägen känns väldigt lång. Man springer förbi hur många tvärgator som helst utan att det är dags att svänga upp mot Stadion. Den här gången var jag ändå lite bättre förberedd mentalt och koncenterade mig på att försöka gneta förbi några löpare som kroknat. Tills sist var det dags att svänga vänster upp på Sturegatan och då ser man Stadion men det är lite lurigt. I stället för att springa närmasta vägen direkt in så måste man springa bort en bit på Valhallavägen och längs hela ena långsidan på Stadion innan man äntligen får springa in mot målet. Men känslan av att springa den sista biten på löparbanorna och känna att jag fixade alla 42 kilometerna är svårslagen.

Jag kan förstå att det kan verka helt galet att springa 42 kiometer i kyla, blåst och regn och se det som en positiv upplevelse men det var det. Det var jobbigt, det var kallt och det fanns stunder då jag bara skrika och svära åt allihop men i slutänden så var det...roligt. Jag funderar redan på att anmäla mig till nästa år. Det kan ju inte gärna bli ännu sämre väder då...

Här är det: beviset på att jag tog mig runt hela vägen.