Bloggen pratar om träning lite mer än vanligt

Egentligen kan det verka lite patetiskt att skriva om träning några dagar in på det nya året. Januari är ju den månad då var och varannan människa har som nyårslöfte att komma iform. Till mitt försvar vill jag säga jag inte tänker skriva om att börja träna. Jag tänker skriva om hur det kommer sig att jag springer och den träning jag redan håller på med. Det känns inte helt lätt men det är ju nytt år och det är bra att med utmaningar etc.

Jag har upptäckt att jag tycker det är svårt att skriva eller prata om min träning. Det beror nog på att jag dras med en svårartad "äsch-det-är-verkligen-inte-något-särskilt-jag-bara-hasar-runt-lite-det-är-verkligen-inget-märkvärdigt"-känsla när det kommer till träning och mig själv. Banalt nog så finns nog förklaringen till det i min barndom. Jag höll aldrig på med någon organiserad sport när jag var barn. Jag hade gärna prövat både det ena och det andra som mina kompisar höll på med men mina föräldrar tyckte annorlunda. Fotboll var inget för mig bestämde de och jazzdans var säkert något jag bara ville gå på för att det var modernt. Klassisk balett hade jag kanske kunnat få gå på för det hade min mamma gått på när hon var liten men det var jag inte särskilt intresserad av.

Jag var inte någon stjärna på skolgymnastiken heller. Hoppa över plintar var inte min grej och den enda löpning som fanns på schemat var 60 meter och där var jag aldrig särskilt snabb. Bilden jag tog med mig in i vuxen ålder av mig själv är att jag är en osportig typ. Visserligen har jag rört på mig mycket under hela uppväxten, jag har cyklat, gått, åkt längdskidor och till och med sprungit rundor i 3 km spåret som fanns nära mina föräldrars hus men det har liksom inte varit aktiviteter som räknas.

Orsaken till att jag började träna mer regelbundet var att jag blev sjuk. Jag jobbade på en väldigt ohälsosam arbetsplats och till slut gick jag in i den berömda väggen. Den första tiden var jag helt väck. Jag orkade ingenting. Jag satt bara hemma och grät och sov och så försökte jag nödtorftigt vara åtminstone lite närvarande som förälder. Men efter två månader sa läkaren jag träffade att det var dags att jag kom ut lite. Promenera en halvtimme varje dag, sa hon. Det är inte ett råd, det är en ordination. Så jag promenerade. Det gick långsamt. Men det var vår och fint och jag knatade på, dag efter dag och efter ett tag så kändes det lättare och takten på promenaderna ökade.

Min man har tränat löpning i varierande omfattning ända sedan vi träffades och nu när jag började känna mig piggare och mer tillbaka till livet så började jag fundera. Jag mådde ju uppenbarligen bra av att röra på mig och promenerandet började kännas lite...långsamt. Jag kanske också skulle prova på att springa? Jag rotade fram ett par gamla gympaskor och gav mig ut i parken nära där vi bor. Några varv där bode jag väl klara av? Men herregud vad jobbigt det var! 1,5 km och jag var helt slut. Det var helt uppenbart att min kondition var nära nog obefintlig. Dessutom var det som att allt blev ännu jobbigare av att jag tvingades höra mina egna flämtande andetag hela tiden jag sprang. Men någonstans fanns ändå känslan av att om jag nu skulle röra på mig (och det skulle jag ju) så var det nog det här som var min grej ändå. Det gällde bara att se till att alltihop blev lite mindre av en nära-döden upplevelse varje gång.

Jag bestämde mig för att springa ännu långsammare och så skaffade jag en mp3-spelare så jag slapp höra mig själv under tiden jag sprang. Mitt första mål var att kunna springa 3 km utan att känna mig halvdöd efteråt. Jag hade läst någonstans att det tar sex veckor innan kroppen har vant sig vid att röra på sig så jag tänkte att så länge måste jag ändå hålla ut. Jag bestämde mig för att träna varannan dag för att det kändes regelbundet och bra och om jag missade en dag då och då så skulle det ändå inte vara någon katastrof, då fick det bara bli dagen efter. Och så lovade jag mig själv nya löparskor om jag höll ut för jag tänkte att om jag fixar att träna så lång tid med någons slags regelbundenhet så skulle jag väl inte ge upp sen.

Sen sprang jag. I min gamla t-shirt i bomull och ett par avklippta mjukisbyxor, med musik så det dånade i öronen. Det gick inte fort. Jag såg antagligen inte klok ut. De flesta gångerna blev hela löpturen en kamp mellan den del av mig själv som frågade vad jag höll på med egentligen och den del av mig som påminde mig om att jag hade lovat mig själv att hålla ut. Men så en dag, och jag kan fortfarande komma ihåg den känslan, så hände det där som folk som tränar regelbundet talar om men som man inte riktigt tror på förrän man upplever det själv: den där känslan av att vara lätt och ett med kroppen som att det skulle kunna vara möjligt att springa hur länge som helst.

Det blev nya skor efter det.