Rakt på sak om ett vanligt problem som det talas tyst om

Idag har jag nyopererad. Det känns ungefär som att jag har världens jätteträningsvärk i ljumskarna och bäckenet men jag är väldigt glad för nu kommer jag förhoppningsvis slippa vara nervös för att kissa på mig när jag hoppar, hostar eller om jag råkar halka till på vintern.

Ansträngningsinkontinens är inget man direkt pratar om. Att inte kunna hålla tätt är fortfarande något som känns pinsamt men många kvinnor är drabbade av det och jag tycker det är viktigt att det kommer fram att det är ett vanligt problem och att det faktiskt finns hjälp att få. Och att det inte är något man behöver skämmas över.

Efter att jag hade fött Flora så märkte jag att det kändes som om jag höll på att kissa på mig om jag till exempel  försökte hoppa hopprep och på vintern var jag extra försiktig för att inte halka för då hände det också att jag inte riktigt hann knipa. Att det var så här kändes förstås besvärande men av någon anledning så tänkte jag att det var väl så det var när man hade fött barn och att jag inte var tillräckligt bra på att göra knipövningar för att stärka musklerna i bäckenbotten. Sen föddes Lilly för fyra år sedan. Problemet med att hålla tätt vid ansträngning blev lite värre (nu kunde det bli jobbigt om jag behövde hosta ordentligt eller vid en plötslig nysning). Tanken på att det kanske fanns hjälp att få började ändå gro när en kompis gjorde en inkontinensoperation men fortfarande gjordejag ingenting. Det var först förra året när jag sprang 15 km varianten av Lidingöloppet som jag insåg att det var dags att tag i problemet. Banan på Lidingö gör i kuperad skogsterräng. Det är backe upp och backe ner och halvägs genom loppet inser jag att  allt skumpande på skogsstigarna gör att det är helt omöjligt att hålla tätt. När jag kom i mål var mina tajts alldeles blöta. Då tänkte jag att nu får det vara nog, så här ska man inte behöva ha det och så gick jag hem och ringde upp en gynekolog som jag fått rekommenderad. Genom henne fick jag en remiss till Gyn Stockholm och operation.

Anledningen till ansträngningsinkontinens är att vävnaderna i underlivet förändras, med åren eller efter graviditet, så att urinröret åker ner nedanför urinblåsan. När trycket i buken överstiger trycket i urinröret så läcker urin ut. Det man gör vid en operation är att urinröret lyfts med hjälp av ett band så att det pekar uppåt. Det finns lite olika varianter på hur man väljer att operera men den typ av operartion jag har gjort kallas TVT-O och går att läsa mer om här.

Det är klart att det inte känns kul att riskera att kissa på sig i tid och otid men det sorgligaste tycker jag är att det finns många som lider år efter år i tysthet och inte ens vet att det går att få hjälp för att de tycker att det är för pinsamt att ta upp saken. Knipövningar är förstås jättebra och det rekommenderar jag verkligen alla att göra men ibland behövs det mer för att komma tillrätta med problemet. Så om du tillhör dem som blir lite nervösa varje gång ni hostar eller nyser och som undviker att springa och hoppa för att inte riskera läckage, gör slag i saken och sök hjälp.