Det går att sprida glädje på många sätt

Det känns fint att jag igår kunde roa ännu en tandläkare med mina visdomständer. Jag har bara haft två och båda har varit mycket små, som två pyttetänder där längst bak i överkäken. Den ena tanden tog jag bort för ett par år sedan och den andra rök igår eftersom jag fått en inflammation i tandköttet runt om. Förra gången så sa tandläkaren "Oj, det var den minsta tand jag har sett!" (på en vuxen människa får man förmoda, bebiständer måste ju vara lika stora eller ännu mindre). Sen ropade hon in tandläkaren i angränsande rum och lite annat löst folk i närheten och alla sa "Oj" och höll glatt med om att det var en pytteliten visdomstand, absolut den minsta de sett.

Igår var det dags igen. Jag öppnade munnen och tandläkaren ropade "Oj, det var verkligen en pytteliten tand!" och såg så där glad ut som man gör när man upptäcker något lite skojigt och ovanligt inom sitt specialområde. Och sen fick tandläkarpraktikanten (tror jag det var) som assisterade också titta och hon sa "Den var den minsta jag har sett!" och skrattade glatt. Fast då tänkte jag att om hon nu var en praktikant, hur många tänder kan hon ha hunnit se egentligen? Men ändå, hon får ju räknas in bland de roade.

Fördelen med att ha små visdomständer är att de går lätt att ta bort. Det tog tjugo minuter blankt från det att jag steg in hos tandläkaren innan jag gick ut igen, en tand och 800 kr fattigare och med vissheten att jag spridit lite glädje hos två tandläkare (eller en tandläkare och en blivande sådan) på morgonen.