Tid för tänk

Man hinner tänka en hel del de kvällar det tar två - tre timmar att få Lilly att sova nu när hon är sjuk*. Men det vore kanske mer avslappnat att filosofera om ditt och datt om man inte låg bredvid någon som beter sig som om hon imiterar en elvisp på högsta fart och som inte sparkar en i magen hela tiden.

*Häromkvällen hade hon hög feber och ikväll hade hon nässelutslag som kliade hela tiden.

Till en föraktad filmgenres försvar

Barbie-filmer hör ju inte till det creddigaste man kan låta sina barn se direkt. Kanske anses man i vissa läger till och med lite som en moraliskt förfallen förälder som låter sina barn se sådana filmer, fyllda av rosa och datoranimerade som de är. Jag är dock lite av Barbiefilmernas försvarare efter att ha sett de flesta ett oändligt antal gånger under tre döttrars Barbieperioder. Alla filmer har minst en (oftast två) kvinnliga huvudpersoner som inte alls är några menlösa våp (trots en envis förkärlek för klänningar av prinsessmodell) utan handlingskraftiga människor som besegrar trollkarlar, räddar kungariken undan bankrutt, ser till att det det blir fred mellan kungariken och gör andra stordåd.

Män finns också med i filmerna men det är aldrig de som är avgörande för att fixa det lyckliga slutet. I Barbieversionen av "Prinsessan och tiggarflickan" så gifter sig prinsessan med sin informator medan prinsen snällt får vänta på att få gifta sig med tiggarflickan tills hon har förverkligat sin dröm och rest världen runt som sångerska.

Faktum är att jag känner mig rätt säker på att alla Barbiefilmer klarar Bechdel-testet och det är ju mer än många filmer klarar av.

Höstdepp eller dipp

Även om värmen verkar dröja sig kvar den här veckan så är det höst. Det märks att det börjar bli mörkare både på morgnarna och kvällarna och jag känner att deppigheten börjar smyga sig på. Jag känner mig bara fel. Allmänt låg och lite som att jag står utanför mig själv och tycker att jag är en väldigt trist person.

Den berömda ketchupeffekten

Lilly är förkyld och har en röst som om hon halsat en flaska whisky. På dagen verkar hon rätt pigg men lagom till läggdags stiger febern. Hon är trött men febern gör att hon sover dåligt. Ungefär var tionde minut vaknar hon och gråter, både för att hon mår dåligt och för att hon är trött och egentligen vill sova. Hon vill inte ligga själv i sängen så jag får tillbringa hela kvällen bredvid henne. Just nu är hon jättemammig. När jag ska gå iväg någonstans är det värsta traumat. Jag får knappt borsta tänderna. Pappa däremot är helt dissad. Nej, nej! skriker hon när han försöker få läsa godnattsaga.

Det finns inga mellanlägen. I somras var det tvärtom. Då var pappa bäst och jag fick knappt göra någonting. Så nu är jag helt kluven: å ena sidan är det trevligt att få vara lite poppis som omväxling men å andra sidan är det ju inte särskilt eftersträvansvärt att bara en förälder i taget duger. Det vore ju till exempel trevligt om man kunde bytas av då och då kvällar som den här.

Och självklart är det så att just den här veckan är det högtryck på jobbet efter jag vet inte hur många veckors stiltje. Deadline på fredag. Och min man ska på konferens onsdag och halva torsdag. Jag förstår inte: ska det verkligen vara så svårt att hitta på en teknik så man lite behändigt kan klona sig när det behövs?

posted from Bloggeroid

Kan bli svårt men är kanske värt ett försök

Ibland undrar jag om det inte är enklast och lugnast att inte någonsin tycka något om någonting. Jag ska öva på att vara artigt undanglidande och att arrangera mina anletsdrag i ett neutralt men rent allmänt vänligt uttryck.

Fast jag kan ge mig den på att någon blir störd på det också.

Jaha

Ibland känns livet mest som att klafsa omkring i gyttja. Vardagsgyttja. Grått och slafsigt.

Och så en släng feber och allmän ottillräcklighet på det.

Tjoho.

Sådana dagar ska man kanske inte blogga. Det blir inte så intressant läsning.

Jag drar mig tillbaka under den där stenen där jag hör hemma...

Idiothinder för träning

Idag tänkte jag för första gången på år och dag ut och springa på lunchen (och då menar jag träna och inte springa i affärer för det var inte särskilt länge sedan). På förmiddagen hade jag ett möte som drog ut lite på tiden och efter det var jag tvungen att skriva klart ett dokument som ungefär gick ut på att om motparten inte går med på att ta vad vi tycker är deras ansvar utan försöker putta över det på oss av ren lathet, så kan vi inte svara för följderna vare sig för dem eller oss. När jag var klar hade klockan hunnit bli 12 och nästa inplanerade möte var klockan 13. Lite tajt om tid för att byta om, springa en runda, duscha och äta lunch och vara redo för telefonmöte klockan 13, så jag skippade tanken på träning. Klockan 12.50 ringer de som vi ska ha mötet med och undrar om det går bra att skjuta på mötet till klockan 14.

Hade de bara klämt ur sig att de ville flytta mötet lite tidigare hade jag hunnit träna. Jag blir så trött. Det är inte första gången representanter från just den här organisationen ställer in eller flyttar möten i sista stund. Antingen lider de av kollektiv fobi mot att tala om saker i tid eller så saknar de bara grundläggande arbetshyfs. Jag misstänker det senare.

Dagens blä

När jag cyklade hem idag så mötte jag en man i tjugoårsåldern som helt ogenerat stod på högersidan av gång- och cykelvägen och kissade. Ingen diskretion eller ansats att dölja sig bakom de buskar och träd som kantar vägen utan pang på, med snorren i näven, rakt utåt gatan.

När jag cyklade förbi så var jag frestad att att ropa "Män är djur!" till honom.

Uppmaning

Endometrios är en sjukdom som det absolut behövs mer uppmärksamhet kring (är själv drabbad) men jag tycker inte att det är okej att spamma uppmaningar om namninsamling i kommentarsfältet helt på måfå som någon har gjort, hur behjärtansvärd orsaken än är. 

Läs däremot gärna på Endometriosföreningens hemsida och skriv sedan på namninsamlingen gällande beslutsstöd för endometrios.

Förfärande avslöjande

Nu ska jag svära i föräldrakyrkan och erkänna att jag tycker det är döden tråkigt att gå på föräldramöten.
Hu! Tänker ni, vilken hemsk och oengagerad mamma som inte bryr sig om sina barns väl och ve i skolan och på dagis! Och ja, jag är en usel människa men det enda jag kan säga att är att när man hittills har tröskat sig igenom föräldramöten för tre barn på 13, 10 och 3 år så blir det ungefär samma saker som återkommer hela tiden (särskilt som alla barnen gått på samma dagis och i samma skola). Men eftersom närvaro på mötena är ett mått på engagemang så känner man ju pressen att närvara ändå. Min lösning just nu är att sloka så min man förbarmar sig och representerar familjen.

Sjusovare

Följande är återberättat av min man från när han och Lilly skulle gå till dagis härom morgonen:

(Lilly går ut genom dörren. På yttertrappan ligger en mördarsnigel)

Lilly: "Mördarsnigeln sover....shhhhhh.....tysta"

(Lilly smyger förbi snigeln och ser till att hennes pappa också gör det. Sen går de några meter innan Lilly stannar och ser ut som om hon plötsligt kommer på något. Hon vänder sig om mot trappan och ropar så det ekar över grannskapet):
"Men...det är ju morgon! Hallå mördarsnigeln, vakna! Det är morgon!!! Vakna mördarsnigeln!"

Synergieffekt

Jag tyckte jag såg någon rubrik härmomveckan som sa att rönen som ligger till grunden för LCHF-dieten är sponsrade av köttindustrin. Jag vet inte om det stämmer men om det ligger någon sanning i det, så har jag ett förslag: kan inte fett- och proteinivrarna gå ihop med till exempel pastatillverkarna och risodlarna och sponsra nån forskning som resulterar en ny diet. HCHF, det tycker jag låter perfekt!

Himmel över London av Håkan Nesser

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag är så besviken på Håkan Nessers serie om kommisarie Barbarotti. Varje historia faller liksom platt till marken på slutet och jag känner mig lurad som har plöjt flera hundra sidor för att i slutet få ett stort jaha i ansiktet. Men eftersom Nesser är Nesser så ger jag inte upp utan tog mig an Himmel över London. Efter att jag har läst boken så börjar jag undra om det är själva kommisarie Barbarotti som utgör problemet för Himmel över London är mer Nesser som han kan vara. Det handlar om verklighet och fiktion och gränslandet däremellan, livet och döden och ibland är det rätt pretto (inte så pretto som i Flugan och Evigheten dock tack och lov) men på ett bra sätt.

Jag är lättad.

Kaffebrödsförvirring

Jag har just ätit vad jag trodde var en muffin med lite konstig konsistens men det var tydligen en bulle, inklämd i en muffinsform som kamouflage. Kalla mig konservativ och kontrollfreak men jag tycker en bulle ska se ut som en bulle så man vet vad det är man äter.

Tandborstingsextremism

Läser i SvD att det finns föräldrar som struntar i att borsta tänderna på sina barn för att barnen inte vill och föräldrarna inte vill tvinga dem för det känns som ett övergrepp. I andra änden av spektrumet finns Bibi Stenman på tandvårds- och utvecklingsavdelningen som säger att föräldrar helst ska borsta tänderna på sina barn tills de är tio till tolv år.

Båda förhållningssätten känns lika väsensfrämmande för mig.

Sanningssägaren Fredrik

Efter mitt språkutbrott tidigare idag läser jag Fredrik Backmans senaste krönika och hur skönt är det inte med en man som rakryggat vågar stå upp och tala om sakernas verkliga tillstånd!

Bra räddning?

Om man hävdar att man aldrig har sagt att vissa personer är välkomna hem till en vid ett visst tillfälle och man, när man konfronteras med det faktum att man faktiskt bad de där personerna (som man inte bjudit) att ta med sig en viss maträtt, säger "Det vill jag inte kommentera!" har man då:

A) räddat sig ur en potentiellt pinsam situation med stil och bravur
B) sett för många amerikanska deckare och kräver en advokat i nästa replik
C) inte alla hästar hemma

Språkfascisten ryter till på ett upprört sätt angående något hon sett alltför ofta på sista tiden

Jag tycker att om man är journalist och faktiskt har skrivandet som sitt yrke, då är det väl inte för mycket begärt att man har lite koll på språket? Det är ju ändå en väldigt stor del av ens jobb. Och ja, jag inser att språket förändras med tiden och så men kollektiv felstavning bland alltfler skribenter i dags- och kvällspress är inte språkutveckling.

"I stort sett" heter det, inte "I stort sätt".

Jag bara var tvungen att få det ur mig.

Finblomma

En sån här fick jag i födelsedagspresent. Jag tycker den är jättesöt. Jag blir glad varje gång jag tittar på den.

Tveksamt

Min rumskollega på jobbet är en skrivbordsätare (det vill säga en sån som äter lunch vid skrivbordet, inte en som gnager på själva bordet). Inget fel med det men i morse när jag klev in i vårt rum så luktade det lite ... skumt. Källan till lukten visade sig vara en påse med en sushilåda och en salladsförpackning. Innehållet var uppätet men efter en helg i rumsvärme avgav alltihop en distinkt soplukt.

Lite sunkigt faktiskt.

posted from Bloggeroid

Ny chans för Håkan Nesser

Jag har precis börjat läsa Himmel över London. Såhär ca 50 sidor in i boken verkar den lovande. Jag hoppas det håller i sig.