Inget extraliv om du hamnar i lavan

När vi kom hem efter dagis idag så hittade Lilly på en ny lek: Super Mario!

Den gick till så att vi la ut kuddar på mattan i vardagsrummet i en bana och så skulle man hoppa från kudde till kudde. Om man missade kudden och nuddade mattan så hamnade man i lavan och då fick man bara ett liv (lite oklart vad det innebar). Klarade man hela banan kom man till nästa nivå och då blev det svårare för då skulle kuddarna ligga längre ifrån varandra.

En sak är säker: vissa lekar är samma som när jag själv var barn men vissa är helt nya.

Är det Mario och Luigi eller är det Lilly och jag?

Bilden är lånad från http://thecomedypoint.com

Klurigt

Igår satt jag uppe alldeles för sent och spelade Botanicula. Det är som sagt ett spel som är roligt att spela tillsammans med sitt barn eftersom det är enkelt på det sättet att det är genom att klicka på saker som man får grejer att hända men spelet är samtidigt ibland rejält klurigt. På två ställen har jag fastnat rejält och varit tvungen att googla för att få ledtrådar till vad jag ska göra. Min fantasi räckte inte riktigt till för att komma på att på ett ställe var jag tvungen att klicka på tre fåglar (eller vad de nu var för varelser) upprepade gånger (tills deras ögon var alldeles uppspärrade) för att få dem att sjunga samtidigt. Då kom det tre fåglar till och så skulle jag få dem att sjunga tillsammans med de andra. Då dök det upp en liten fågel som jag också skulle ansluta till kören av fåglar. När alla sju fåglarna tutade loss samtidigt trillade det så ner en jättestor fågel från skyn som hade med sig den grej jag behövde för att ta mig vidare.

De kanske inte är fåglar förresten men sjunga vill de.

Ja, det är sånt här jag ibland sysselsätter mig med när barnen gått och lagt sig. Vad brukar ni göra?

Botanicula

Det är inte ofta nuförtiden som jag spelar spel som tar lite längre tid (det blir mest Rumble och dess motsvarighet för Andriod) men idag var jag tvungen att skaffa ett som jag inte kunde motstå. 

Botanicula handlar om fem små figurer som bor i ett stort träd tillsammans med en massa varelser. En dag invaderar svarta spindlar trädet och suger ut dess livskraft och härjar bland invånarna. Spindlarna äter upp trädets frön och endast ett frö undgår att bli slukat. Det räddas av de fem vännerna som ger sig av för att rädda sin värld. 

Botanicula är ett peka och klicka-spel där de fem huvudfigurerna hjälper varelser de möter och löser pussel för att komma vidare på sin väg genom spelet. Det låter kanske inte särskilt unikt men det som är speciellt med Botanicula är känslan i spelet. Amanita Design som utvecklat spelet har ett helt eget bildspråk som syntes redan i deras allra första spel Samorost (som går att spela gratis här). Det är organiskt, lite naivt men samtidigt otroligt genomarbetat, detaljerat och framför allt glädjefyllt. I Botanicula vandrar man på trädgrenar fyllda av växtlighet som myllrar av liv. Det gäller att klicka på allt som går (ibland flera gånger) för att inte missa några överraskningar. Allt som händer och som man kan göra för inte nödvändigtvis handlingen framåt men det spelar ingen roll för det här är inte ett spel att ta sig igenom så fort som möjligt utan det är bara att njuta av de fantasifulla grejerna som dyker upp.

Nu är jag kanske lite barnsligt lagd men jag älskar det här spelet. Det är lite lagom klurigt och så blir jag genuint glad av det. Har man barn så är det ett bra spel att spela tillsammans. Botanicula innehåller inga talade dialoger eller text som behöver läsas. När figurerna kommunicerar gör de det med bilder och symboler. Det gör att spelet fungerar även för barn som inte kan engelska eller som inte kan läsa. Jag spelade med Lilly, som är knappt fyra år, idag och vi vandrade runt bland trädgrenarna och hade lika roligt båda två.

Botanicula finns för PC, Mac och Linux och kostar ungefär 70 kronor i nedladdningsversionen. Det tycker jag är otroligt prisvärt för ett spel av den här sorten. På Amanita Designs hemsida kan man också kolla in deras andra spel, bland annat Samorost 1 och Questionaut, ett kunskapsspel som utvecklats åt BBC som båda går att spela gratis.

Hur länge kan man hävda att det är för nytt för föräldrar att förstå?

Efter att ha läst en artikel som kritiserar medias beskrivningar av ungdomars spelvanor i DN igår så funderar jag på hur länge till man kommer kunna hävda att datorspelande är ett ungdomsfenomen som vuxenvärlden står helt oförstående inför för att det är så "nytt".

Datorspel i olika former har trots allt funnits ett bra tag nu. Själv har jag sedan tonåren spelat mig igenom allt från diverse amigaspel, gamla FPS-spel som Castle Wolfenstein och Doom för att nu sedan länge mest vara en WoW-spelare. Jag lär ju knappast vara den enda föräldern idag som har erfarenhet av den sociala gemenskap som finns i ett onlinespel eller som kan känna igen viljan att bli bättre, få ha ihjäl svårare bossar och kunna glänsa med bättre grejer.

Att spela datorspel är inget som man automatiskt slutar med för att man blir vuxen och idag borde ganska många föräldrar ha egna erfarenheter av spelande. Därför tycker jag det är konstigt om föräldrar fortfarande ska beskrivas som helt handfallna och komplett oförstående.

Sen handlar det ju om att göra saker med måtta, så att inte spelandet tar över hela livet men det är varken ett specifikt tonårsproblem eller ett vuxenvärlden-begriper-inte-spel-problem.

posted from Bloggeroid