Eld av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Bilden är lånad från Adlibris. 

Eld är andra delen i trilogin om Engelsfors, där den första boken är Cirkeln.

De utvalda, som med sina gemensamma magiska krafter kanske har makt att stoppa den antågande apokalypsen går  i Eld andra året på gymnasiet. De fem tjejerna brottas även i andra boken med att förhålla sig till varandra, sina egna övernaturliga förmågor och livet som tonåring i allmännhet. I Eld tvingas de närmare varandra än någonsin då de måste stå enade inför anklagelser om otillåten användning av magi från Rådet som vill kontrollera alla användning av magi och som straffar dem som bryter mot deras uppsatta regler hårt. Samtidigt är det uppenbart att det är mycket som är fel även i vardagen i Engelsfors. Naturen beter sig underligt och invånarna också. En ny rörelse, "Positiva Engelsfors", sprider sig genom samhället med ett klämkäckt budskap som kanske döljer en betydligt mörkare agenda.

Jag tycker den här boken nästan är ännu bättre än Cirkeln. Nu är liksom introduktionerna av intrig och huvudpersoner avklarade och det går att dyka ner djupare i handlingen och personerna, samtidigt som det är full fart från första sidan med några överraskande vändningar som gör att väntan på del tre av serien kommer kännas väldigt lång.

När man inte pratar samma språk

Drygt en vecka kvar till semester och det känns som att jag verkligen behöver vara ledig nu. Jag känner mig mentalt slutkörd, dels av alla turer i projektet jag jobbar i och dels för att vi har fått in två nya personer i projektet och den ene av dem, vi kan kalla honom Kalle,  har ett arbetssätt som jag inte blir klok på.  Det är som att han  tycker att allt är flytande hela tiden och hela tiden är öppet för att ändras. För mig som gärna vill ha lite ordning och planera mina arbetsdagar(och dessutom redan innan har ganska många möten inokade) blir det väldigt jobbigt när möten flyttas hit och dit och allt liksom ska vara så himla spontant och flexibelt på ett sätt som jag mer uppfattar som rörigt.

Jag inser ju att det handlar om en människa som fungerar på ett helt annat sätt än jag men jag blir helt galen på att aldrig veta vad som gäller. Dessutom frågar Kalle ofta vad som funkar bäst för mig eller för det team jag ingår i men även om vi säger vad vi tycker och vill så frågar Kalle ofta igen och igen. Till slut undrar jag om han egentligen vill att jag/vi ska svara något annat än jag/vi gör och varför han inte bara kan säga rakt ut hur han vill ha det. Men nej, det är inte vad han vill säger Kalle. 

Så här kan en konversation se ut:

Kalle (K): Vi borde flytta på planeringen efter sommaren. Vilken dag passar dig? För du är ju den som kommer tillbaka sist från semestern.

Jag (A): Jag tycker det vore bra att planera så fort som möjligt. Den 16:e funkar fint för mig. 

K: Ok. Då kör vi då. 

(Lite senare)

K: Vilken dag ska vi planera efter sommaren?

A: Sa vi inte den 16:e?

K: Jo, men det fungerar den 17:e också. Eller veckan efter om det passar dej bättre.

A: Men jag sa ju att det går bra den 16:e.

K: Jo, men om du behöver mer tid för att få koll på vad som hunnits med under sommaren.

A: Jag tror inte det är några problem. Vi vet ungefär vad som ska göras. Och jag ser ju vad som är gjort under sommaren direkt när jag kommer tillbaka.

K: Men vi kan byta datum om du vill.

A: Vill DU hellre att vi ska ha planeringen nåt annat datum än den 16:e?

K: Nej, men jag tänkte att det kanske passar bättre för dig...

A: MEN JAG HAR JU SAGT HELA TIDEN ATT DET GÅR BRA DEN 16:E!

K: Ok, ska vi planera den 16:e då?

A: ...

Jag behöver en paus från det här.

Nationaldag

Nationaldagen brukar gå rätt spårlöst förbi i vår familj. Jag tycker ärligt talat att det är lite svårt att veta hur man ska fira. De flesta högtider har ju sina traditioner men nationaldagen är  lite obestämd. Men i år började vi med att måla Floras och Lillys naglar i blågult och sen tog vi  tunnelbanan till gamla stan och gick mot slottet som dagen till ära hade fri entré. Linnéa har kommit i den åldern då det känns ointressant att följa med på de flesta familjeaktiviteter så hon var hos en kompis. På vägen till slottet gick vi in i Storkyrkan och tittade på Sankt Göran och draken. Flora tyckte synd om hästen som draken satt sina klor i magen på och Lilly sa att hon också skulle ha svärd och rädda en prinsessa.

På slottgården köpte Flora och Lilly varsin flagga och sen gick vi och tittade i skattkammaren. Oavsett om man är rojalistiskt lagd eller inte så är det lite pampigt att se alla kronor och andra regalier.

Erik den XIV:s regalier. 

Efter skattkammaren tog vi en snabb titt på slottets representationsvåningar också men tre av fyra började bli hungriga och den fjärde väldigt trött så den trötta fick sätta sig i sin vagn och så gick vi till Kungsträdgården och åt middag. Därefter tänkte vi åka hem men när vi gick ut från Kungsträdgården så började polisen göra avspärrningar och när Flora fick höra att kungen skulle åka förbi på väg ut till nationaldagsfirande på Skansen så var vi tvungna att stanna. Efter en över en halvtimmes väntan kom kungafamiljens kortege äntligen och efteråt var Flora väldigt nöjd över att ha sett kungafamiljen med egna ögon. 

På hemvägen köpte vi jordgubbar som vi åt med grädde när vi kom hem. Det kändes som en bra avslutning på dagen.

Sverigenaglar. Även använbara till fotbolls-EM.

Sverige, Sverige! 

När kommer kungen egentligen?

Där är han ju! Och drottningen också. 

Prinsessorna och prinsarna åkte i en egen vagn.

Bilden med Erik den XIV:s regalier är från http://www.kungahuset.se

Stockholm marathon, den (marathon)långa versionen

Den stora frågan veckan innan Stockholm marathon var: hur kommer vädret bli? Det är stor skillnad på att springa i flera timmar under bra respektive usla väderförhållanden. För mig som även i löparsammanhang föredrar sol och värme före kyla så prognosen inte optimal  ut ens i början av veckan då det såg ut att bli 10 grader, regn på morgonen och sedan mulet. Men allt eftersom veckan framskred så framstod de tidiga väderprognoserna mer och mer ut som rena drömvädret när det verkade bli allmer säkert att lördagen skulle bli både kall, regnig och blåsig. Fredag kväll såg förutsägelsen inför lördag ut så här, 7 grader, stadigt regn och blåsigt. Tjoho.

På Stockholm marathons hemsida stod det efter loppet att det hade varit 3 grader vid loppets start... 

Min förhoppning när jag anmälde mig till årets marathon var att jag skulle springa på en tid strax under fem timmar. Jag har sprungit på 5.09 ett år då vädret var extremt åt andra hållet med över 25 graders värme vid start och om jag bara fick till en bättre träning under vintern (jag har väldigt svårt att ta mig ut att springa under vintern när det är mörkt mest hela dygnet) så borde det inte vara en omöjlighet. Men även om jag inte helt slog bort tanken att springa fortare än jag gjort tidigare så insåg jag ju att chanserna var rätt små i det usla vädret.

Redan på fredag kväll packade jag ihop det jag skulle ha med mig och lade fram kläderna jag skulle ha på mig. Från torsdagen var jag helt opropotionerligt nervös inför loppet så jag ville inte hålla på och vimsa runt med en massa packande på lördag morgon. En sak jag hade bestämt med min man tidigt var att han skulle komma med extra dricka att ha med under den senare delen av loppet. Ett år (jag har bara sprungit två gånger tidigare och båda gångerna var det väldigt varmt) gjorde värmen att folk drack så mycket att sportdrycken tog slut på en av vätskestationerna under andra halvan av loppet och det var hemskt. När man springer så långt räcker inte bara vatten för att hålla ångan uppe. När det nu verkade som det skulle regna så tänkte jag att det är bäst att han tar med ombyteskläder också. Jag packade ner alla möjliga varianter av tröjor så till slut undrade min man om han skulle behöva en portabel garderob snarare än en ryggsäck för att få plats med allt.

På lördagens morgon vaknade jag redan klockan sex av att Lilly vaknade pigg som en mört . Jag noterade att då regnade det faktiskt inte. Jag åt frukost och sen gick jag och lade mig igen. När jag vaknade på nytt var klockan åtta och det spöregnade.

Att bli genomvåt under loppet verkade ju oundvikligt men det kändes ändå viktigt att hålla sig torr och varm så länge som möjligt. Ovanpå kläderna jag skulle springa i hade jag därför en gammal collegetröja och ett par urgamla mjukisbyxor som jag tänkte ta av mig precis innan start. Dessutom tog jag med en stor svart sopsäck som gjorts om till en regnponcho med hål för huvudet och armarna. Paraplyet fick också följa med.

När jag kom fram till samlingsplatsen på Östermalms IP  så lämnade jag snabbt in min väska till förvaring och gick sedan och trängdes med massor av andra löpare som sökte skydd undan vätan i omklädningstälten.  Där stod vi som packade sillar (jag tänkte att det är så här som burhöns måste känna sig, stackars djur), de allra flesta iförda sopsäckar eller andra inproviserade regnskydd, så länge som möjligt innan start. När det till sist var dags så myllrade vi ut, över idrottsplatsen, en äng och genom startportalen och 12.10 var vi iväg. En fördel som faktiskt uppstod av det dåliga vädret var att det inte blev trångt i starten för den blev så utspridd. Det gick att springa i sin egen takt redan från början. Min plan var att försöka hålla ett tempo på ca 7 min/km för att inte helt krokna på slutet.

Jag kan säga att förvånande nog kändes de första 18 km riktigt bra. Vädret var så dåligt att det blev något komiskt över det hela och jag kom på mig själv med att skratta medan jag stretade i motvinden över Västerbron på första varvet. Tappra åskådare stod och hejade längs vägen och det var också uppmuntrande även om jag undrade lite över om det verkligen var hejarop som kom från den man som satt vid Söder Mälarstrand och mässade för alla som sprang förbi  "Tänk på att ni ska springa Västerbron TVÅ gånger!" Efter 12 km kunde jag tänka på att det inte var så långt kvar innan min man skulle möta mig i höjd med Berwaldhallen med vätskebälte och varm dryck och det var också en morot. När vi sågs efter 18 km så var jag genomblöt och mina lår började kännas halvt domnade av kyla men jag ville vänta med att byta kläder tills efter sträckan ute på Gärdet och Djurgården för att känna mig extra peppad inför avslutningen av loppet. Jag hängde på vätskebältet, knaprade i mig en bit energikaka, drack varm saft och satte på musiken som jag hittills inte haft på i hörlurarna. Sen svängde jag av ut mot Gärdet och möttes av...stormen.

Västerbron kan slänga sig i väggen jämfört med motvinden i det segdragna motlutet på Gärdet. Jag var glad över att jag hade keps på mig så jag slapp få all vind i ansiktet men hade samtidigt fullt sjå att hålla i den så den inte blåste av. Jag stretade på med vad som kändes som myrsteg, hopkurad som en ostkrok med de regnvåta kläderna klistrade vid kroppen och i huvudet rabblade jag alla svordomar jag kunde komma på. Vid det här laget var mina lår helt förstelnade, samtidigt som mina sätesmuskler kändes som de hade dragit ihop sig till hälften av sin normala längd. Det stod klart att målet för dagen inte var att få en bra tid utan att komma i mål överhuvudtaget utan förfrysningsskador. När jag träffade på min man igen efter att ha sprungit (nåja) förbi Manillaskolan var det första jag ropade till honom "Jag HATAR den här jävla ön!"

Nu var det dags för klädombyte. Jag hoppade in i ett funktionärstält som stod tomt och bytte mina plaskvåta kläder på överkroppen och drog ett par vindbyxor utanpå mina blöta tights. Efter det kändes livet plötsligt avsevärt mycket bättre. Min man sprang med över Djurgårdsbron och Strandvägen innan han fortsatte bort mot Centralen och jag svängde av för andra gången ut mot slottet. Det här var nog den jobbigaste delen rent fysiskt av loppet. Benen kändes tunga och stela och tröttheten började komma. Då tog jag till reservarsenalen i form av energi-gel. Det var första gången jag druckit/ätit en sådan och det är lite som jag kan tänka mig att det skulle kännas att äta sötat tapetklister med apelsinsmak. Men hursomhelst så piggnade jag till lite och lyckades ta mig förbi Söder Mälarstrand (där ett uthålligt gäng påhejare med ett litet tält och många öl som satt där även på första varvet fortfarande tjoade på alla som drog förbi) och Västerbron ytterligare en gång. På bron flög blåste min keps av men jag lyckades fånga den innan den blåste iväg för långt. Efter Västerbron fanns 34 km-markeringen och nu började nedräkningen mot mål.

När jag sprang förbi Centralstationen flög det förbi i min hjärna att man kanske borde ta tunnelbanan hem i stället för att gneta runt stan i ruskväder men den tanken var inte på allvar. Nu var det ju bara fem km kvar och målet fanns i sikte. Torsgatan är inte en så rolig väg men en glad affärsinnehavare i en blomsterhandel och några personer som satt invirade i filtar på en uteservering hejade på. Jag åt en enerigel till och kämpade på in på Odengatan,  ner förbi stadsbiblioteket  och thaikiosken där jag ibland handlar lunch och sen en sväng till höger in på Karlavägen. Alla gånger jag har sprungit så tycker jag att sträckan på Karlavägen känns väldigt lång. Man springer förbi hur många tvärgator som helst utan att det är dags att svänga upp mot Stadion. Den här gången var jag ändå lite bättre förberedd mentalt och koncenterade mig på att försöka gneta förbi några löpare som kroknat. Tills sist var det dags att svänga vänster upp på Sturegatan och då ser man Stadion men det är lite lurigt. I stället för att springa närmasta vägen direkt in så måste man springa bort en bit på Valhallavägen och längs hela ena långsidan på Stadion innan man äntligen får springa in mot målet. Men känslan av att springa den sista biten på löparbanorna och känna att jag fixade alla 42 kilometerna är svårslagen.

Jag kan förstå att det kan verka helt galet att springa 42 kiometer i kyla, blåst och regn och se det som en positiv upplevelse men det var det. Det var jobbigt, det var kallt och det fanns stunder då jag bara skrika och svära åt allihop men i slutänden så var det...roligt. Jag funderar redan på att anmäla mig till nästa år. Det kan ju inte gärna bli ännu sämre väder då...

Här är det: beviset på att jag tog mig runt hela vägen.

Snabbversionen av dagens Stockholm marathon

Jag ska skriva ett längre inlägg om dagens kylslagna färd i Stockholm marathon i morgon (förhoppningsvis). Nu säger jag bara: det var +4 grader, det spöregnade och det blåste mellan 10-18 m/sek. Alla var genomblöta och     värsta sträckan var i ute på Djurgården då jag svor långa ramsor som inte hördes i den galna motvinden. Men jag kom i mål. Det tog fem och en halv timme vilket inte är någon tid att yvas över, men med dagens förhållande kändes det ändå som en vinst.

Kvällen före

Jag är helt opropotionerligt nervös inför Stockholm marathon i morgon. Vad är det värsta som kan hända liksom? Att jag inte kommer i mål och det kommer jag väl att överleva även om jag i så fall skulle bli grymt besviken. Vädret kommer med nästan hundra procents säkerhet var sämsta tänkbara: ca 8 grader, regn och blåst. När jag tänker efter finns ju en viss risk att jag avlider av köld. Jag kommer känna mig som ett barn från Frostmofjället där jag segar mig fram i kylan. Jag kanske borde be att få låna en get när jag springer förbi Skansen också.

Träningen i maj har inte varit den bästa. Först gjorde jag min operation i början av maj och nu på slutet har två barn av tre varit förkylda och snorat som galningar och några av bacillerna har flugit åt mitt håll så jag har haft fullt sjå att hålla mig någorlunda frisk.

I morgon står jag i alla fall förhoppningsvis på startlinjen 12.10. Jag ska försöka tänka på det som en väldigt lång utflykt under inte helt optimala förhållanden. Håll tummarna för att jag går i mål på Stadion. Jag kommer antagligen se ut som en dränkt katt vid det laget.