Alternativ träning

Jag har inte kunnat springa på en månad för efter Stockholm marathon började jag nog träna lite för tidigt och resultatet blev att jag fick löparknä. Så de senaste veckorna har jag försökt göra annat än att springa. Först prövade jag att simma men det var inte bra eftersom jag bara kan simma bröstsim (frisim hade nog funkat) så då bet jag ihop och skaffade ett kort på Friskis och Svettis. Jag har mest tränat på crosstrainer där för det är lite likt löpning men samtidigt snällt mot lederna eftersom det inte är så stötigt som att springa men i morgon ska Flora och jag testa att gå på ett jympapass. Det är inget avancerat program men jag kan nästan garantera att jag kommer vara ur fas och takt för jag är rätt långsam att ta till mig nya rörelser, hur simpla de än må vara. Det är antagligen därför jag mest springer i vanliga fall. Det är liksom rätt basic när det gäller kooordinationen.

Ett sällsynt inlägg om mat och vikt i den här bloggen

Jag fick ett ryck för några dagar sedan och laddade ner en app där man kan skriva in vad man äter och hur mycket man rör på sig. Min uppfattning är att jag både äter och rör på mig hyfsat okej men jag har egentligen ingen direkt koll och jag blev lite nyfiken. Hur mycket stoppar jag egentligen i mig och hur mycket gör jag av med? Min största reflektion efter fem dagars mat- och rörelseloggning är att jag inte begriper hur de som vill  gå ner i vikt lyckas med det om de inte samtidigt rör på sig mer. Då kan man ju knappt äta något alls om man ska fortsätta äta vanlig mat. Det krävs ju inte direkt några matexcesser för att man ska äta mer än man gör av med om man för ett stillasittande liv.

Star Wars, sommarkollektionen

Lilly är just nu ett hängivet Star Wars fan. Det är ju lite lustigt kan man tycka eftersom hennes enda erfarenhet av Star Wars egentligen är genom dagislek och att hon har spelat lite lego Star Wars på Wii hemma hos grannkompisen. Men Lilly pratar vant om lasersvärd och favoritfiguren Yoda (eller Joyda som hon kallar honom) och hon fullkomligt älskar sina två Star Wars-tröjor med motiv från Star Wars Clone Wars (en tecknad Star Wars serie som får vuxna Star Wars fans att vrida sig i plågor).

Helst skulle Lilly ha sina Star Wars-tröjor mest varje dag men den ena är långärmad så den går bort nu när det änligen blivit lite varmare och den andra som är en t-shirt måste ju tvättas titt som tätt. Jag har tittat efter flera t-shirts men det verkar inte finnas just nu och Star Wars-kläder specifikt för flickor existerar överhuvudtaget inte. Så vad göra? Man får tacka teknikutvecklingen för t-shirt tryck för hemmabruk och fixa en egen Star Wars kollektion helt enkelt. Resultatet visas nedan.  Nu återstår att se om jag blir stämd av George Lucas...

Och till sist måste jag såklart ta med Eddie Izzards monolog om hur det går till i lunchrestaurangen på Dödsstjärnan.

Eld av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Bilden är lånad från Adlibris. 

Eld är andra delen i trilogin om Engelsfors, där den första boken är Cirkeln.

De utvalda, som med sina gemensamma magiska krafter kanske har makt att stoppa den antågande apokalypsen går  i Eld andra året på gymnasiet. De fem tjejerna brottas även i andra boken med att förhålla sig till varandra, sina egna övernaturliga förmågor och livet som tonåring i allmännhet. I Eld tvingas de närmare varandra än någonsin då de måste stå enade inför anklagelser om otillåten användning av magi från Rådet som vill kontrollera alla användning av magi och som straffar dem som bryter mot deras uppsatta regler hårt. Samtidigt är det uppenbart att det är mycket som är fel även i vardagen i Engelsfors. Naturen beter sig underligt och invånarna också. En ny rörelse, "Positiva Engelsfors", sprider sig genom samhället med ett klämkäckt budskap som kanske döljer en betydligt mörkare agenda.

Jag tycker den här boken nästan är ännu bättre än Cirkeln. Nu är liksom introduktionerna av intrig och huvudpersoner avklarade och det går att dyka ner djupare i handlingen och personerna, samtidigt som det är full fart från första sidan med några överraskande vändningar som gör att väntan på del tre av serien kommer kännas väldigt lång.

När man inte pratar samma språk

Drygt en vecka kvar till semester och det känns som att jag verkligen behöver vara ledig nu. Jag känner mig mentalt slutkörd, dels av alla turer i projektet jag jobbar i och dels för att vi har fått in två nya personer i projektet och den ene av dem, vi kan kalla honom Kalle,  har ett arbetssätt som jag inte blir klok på.  Det är som att han  tycker att allt är flytande hela tiden och hela tiden är öppet för att ändras. För mig som gärna vill ha lite ordning och planera mina arbetsdagar(och dessutom redan innan har ganska många möten inokade) blir det väldigt jobbigt när möten flyttas hit och dit och allt liksom ska vara så himla spontant och flexibelt på ett sätt som jag mer uppfattar som rörigt.

Jag inser ju att det handlar om en människa som fungerar på ett helt annat sätt än jag men jag blir helt galen på att aldrig veta vad som gäller. Dessutom frågar Kalle ofta vad som funkar bäst för mig eller för det team jag ingår i men även om vi säger vad vi tycker och vill så frågar Kalle ofta igen och igen. Till slut undrar jag om han egentligen vill att jag/vi ska svara något annat än jag/vi gör och varför han inte bara kan säga rakt ut hur han vill ha det. Men nej, det är inte vad han vill säger Kalle. 

Så här kan en konversation se ut:

Kalle (K): Vi borde flytta på planeringen efter sommaren. Vilken dag passar dig? För du är ju den som kommer tillbaka sist från semestern.

Jag (A): Jag tycker det vore bra att planera så fort som möjligt. Den 16:e funkar fint för mig. 

K: Ok. Då kör vi då. 

(Lite senare)

K: Vilken dag ska vi planera efter sommaren?

A: Sa vi inte den 16:e?

K: Jo, men det fungerar den 17:e också. Eller veckan efter om det passar dej bättre.

A: Men jag sa ju att det går bra den 16:e.

K: Jo, men om du behöver mer tid för att få koll på vad som hunnits med under sommaren.

A: Jag tror inte det är några problem. Vi vet ungefär vad som ska göras. Och jag ser ju vad som är gjort under sommaren direkt när jag kommer tillbaka.

K: Men vi kan byta datum om du vill.

A: Vill DU hellre att vi ska ha planeringen nåt annat datum än den 16:e?

K: Nej, men jag tänkte att det kanske passar bättre för dig...

A: MEN JAG HAR JU SAGT HELA TIDEN ATT DET GÅR BRA DEN 16:E!

K: Ok, ska vi planera den 16:e då?

A: ...

Jag behöver en paus från det här.

Nationaldag

Nationaldagen brukar gå rätt spårlöst förbi i vår familj. Jag tycker ärligt talat att det är lite svårt att veta hur man ska fira. De flesta högtider har ju sina traditioner men nationaldagen är  lite obestämd. Men i år började vi med att måla Floras och Lillys naglar i blågult och sen tog vi  tunnelbanan till gamla stan och gick mot slottet som dagen till ära hade fri entré. Linnéa har kommit i den åldern då det känns ointressant att följa med på de flesta familjeaktiviteter så hon var hos en kompis. På vägen till slottet gick vi in i Storkyrkan och tittade på Sankt Göran och draken. Flora tyckte synd om hästen som draken satt sina klor i magen på och Lilly sa att hon också skulle ha svärd och rädda en prinsessa.

På slottgården köpte Flora och Lilly varsin flagga och sen gick vi och tittade i skattkammaren. Oavsett om man är rojalistiskt lagd eller inte så är det lite pampigt att se alla kronor och andra regalier.

Erik den XIV:s regalier. 

Efter skattkammaren tog vi en snabb titt på slottets representationsvåningar också men tre av fyra började bli hungriga och den fjärde väldigt trött så den trötta fick sätta sig i sin vagn och så gick vi till Kungsträdgården och åt middag. Därefter tänkte vi åka hem men när vi gick ut från Kungsträdgården så började polisen göra avspärrningar och när Flora fick höra att kungen skulle åka förbi på väg ut till nationaldagsfirande på Skansen så var vi tvungna att stanna. Efter en över en halvtimmes väntan kom kungafamiljens kortege äntligen och efteråt var Flora väldigt nöjd över att ha sett kungafamiljen med egna ögon. 

På hemvägen köpte vi jordgubbar som vi åt med grädde när vi kom hem. Det kändes som en bra avslutning på dagen.

Sverigenaglar. Även använbara till fotbolls-EM.

Sverige, Sverige! 

När kommer kungen egentligen?

Där är han ju! Och drottningen också. 

Prinsessorna och prinsarna åkte i en egen vagn.

Bilden med Erik den XIV:s regalier är från http://www.kungahuset.se

Stockholm marathon, den (marathon)långa versionen

Den stora frågan veckan innan Stockholm marathon var: hur kommer vädret bli? Det är stor skillnad på att springa i flera timmar under bra respektive usla väderförhållanden. För mig som även i löparsammanhang föredrar sol och värme före kyla så prognosen inte optimal  ut ens i början av veckan då det såg ut att bli 10 grader, regn på morgonen och sedan mulet. Men allt eftersom veckan framskred så framstod de tidiga väderprognoserna mer och mer ut som rena drömvädret när det verkade bli allmer säkert att lördagen skulle bli både kall, regnig och blåsig. Fredag kväll såg förutsägelsen inför lördag ut så här, 7 grader, stadigt regn och blåsigt. Tjoho.

På Stockholm marathons hemsida stod det efter loppet att det hade varit 3 grader vid loppets start... 

Min förhoppning när jag anmälde mig till årets marathon var att jag skulle springa på en tid strax under fem timmar. Jag har sprungit på 5.09 ett år då vädret var extremt åt andra hållet med över 25 graders värme vid start och om jag bara fick till en bättre träning under vintern (jag har väldigt svårt att ta mig ut att springa under vintern när det är mörkt mest hela dygnet) så borde det inte vara en omöjlighet. Men även om jag inte helt slog bort tanken att springa fortare än jag gjort tidigare så insåg jag ju att chanserna var rätt små i det usla vädret.

Redan på fredag kväll packade jag ihop det jag skulle ha med mig och lade fram kläderna jag skulle ha på mig. Från torsdagen var jag helt opropotionerligt nervös inför loppet så jag ville inte hålla på och vimsa runt med en massa packande på lördag morgon. En sak jag hade bestämt med min man tidigt var att han skulle komma med extra dricka att ha med under den senare delen av loppet. Ett år (jag har bara sprungit två gånger tidigare och båda gångerna var det väldigt varmt) gjorde värmen att folk drack så mycket att sportdrycken tog slut på en av vätskestationerna under andra halvan av loppet och det var hemskt. När man springer så långt räcker inte bara vatten för att hålla ångan uppe. När det nu verkade som det skulle regna så tänkte jag att det är bäst att han tar med ombyteskläder också. Jag packade ner alla möjliga varianter av tröjor så till slut undrade min man om han skulle behöva en portabel garderob snarare än en ryggsäck för att få plats med allt.

På lördagens morgon vaknade jag redan klockan sex av att Lilly vaknade pigg som en mört . Jag noterade att då regnade det faktiskt inte. Jag åt frukost och sen gick jag och lade mig igen. När jag vaknade på nytt var klockan åtta och det spöregnade.

Att bli genomvåt under loppet verkade ju oundvikligt men det kändes ändå viktigt att hålla sig torr och varm så länge som möjligt. Ovanpå kläderna jag skulle springa i hade jag därför en gammal collegetröja och ett par urgamla mjukisbyxor som jag tänkte ta av mig precis innan start. Dessutom tog jag med en stor svart sopsäck som gjorts om till en regnponcho med hål för huvudet och armarna. Paraplyet fick också följa med.

När jag kom fram till samlingsplatsen på Östermalms IP  så lämnade jag snabbt in min väska till förvaring och gick sedan och trängdes med massor av andra löpare som sökte skydd undan vätan i omklädningstälten.  Där stod vi som packade sillar (jag tänkte att det är så här som burhöns måste känna sig, stackars djur), de allra flesta iförda sopsäckar eller andra inproviserade regnskydd, så länge som möjligt innan start. När det till sist var dags så myllrade vi ut, över idrottsplatsen, en äng och genom startportalen och 12.10 var vi iväg. En fördel som faktiskt uppstod av det dåliga vädret var att det inte blev trångt i starten för den blev så utspridd. Det gick att springa i sin egen takt redan från början. Min plan var att försöka hålla ett tempo på ca 7 min/km för att inte helt krokna på slutet.

Jag kan säga att förvånande nog kändes de första 18 km riktigt bra. Vädret var så dåligt att det blev något komiskt över det hela och jag kom på mig själv med att skratta medan jag stretade i motvinden över Västerbron på första varvet. Tappra åskådare stod och hejade längs vägen och det var också uppmuntrande även om jag undrade lite över om det verkligen var hejarop som kom från den man som satt vid Söder Mälarstrand och mässade för alla som sprang förbi  "Tänk på att ni ska springa Västerbron TVÅ gånger!" Efter 12 km kunde jag tänka på att det inte var så långt kvar innan min man skulle möta mig i höjd med Berwaldhallen med vätskebälte och varm dryck och det var också en morot. När vi sågs efter 18 km så var jag genomblöt och mina lår började kännas halvt domnade av kyla men jag ville vänta med att byta kläder tills efter sträckan ute på Gärdet och Djurgården för att känna mig extra peppad inför avslutningen av loppet. Jag hängde på vätskebältet, knaprade i mig en bit energikaka, drack varm saft och satte på musiken som jag hittills inte haft på i hörlurarna. Sen svängde jag av ut mot Gärdet och möttes av...stormen.

Västerbron kan slänga sig i väggen jämfört med motvinden i det segdragna motlutet på Gärdet. Jag var glad över att jag hade keps på mig så jag slapp få all vind i ansiktet men hade samtidigt fullt sjå att hålla i den så den inte blåste av. Jag stretade på med vad som kändes som myrsteg, hopkurad som en ostkrok med de regnvåta kläderna klistrade vid kroppen och i huvudet rabblade jag alla svordomar jag kunde komma på. Vid det här laget var mina lår helt förstelnade, samtidigt som mina sätesmuskler kändes som de hade dragit ihop sig till hälften av sin normala längd. Det stod klart att målet för dagen inte var att få en bra tid utan att komma i mål överhuvudtaget utan förfrysningsskador. När jag träffade på min man igen efter att ha sprungit (nåja) förbi Manillaskolan var det första jag ropade till honom "Jag HATAR den här jävla ön!"

Nu var det dags för klädombyte. Jag hoppade in i ett funktionärstält som stod tomt och bytte mina plaskvåta kläder på överkroppen och drog ett par vindbyxor utanpå mina blöta tights. Efter det kändes livet plötsligt avsevärt mycket bättre. Min man sprang med över Djurgårdsbron och Strandvägen innan han fortsatte bort mot Centralen och jag svängde av för andra gången ut mot slottet. Det här var nog den jobbigaste delen rent fysiskt av loppet. Benen kändes tunga och stela och tröttheten började komma. Då tog jag till reservarsenalen i form av energi-gel. Det var första gången jag druckit/ätit en sådan och det är lite som jag kan tänka mig att det skulle kännas att äta sötat tapetklister med apelsinsmak. Men hursomhelst så piggnade jag till lite och lyckades ta mig förbi Söder Mälarstrand (där ett uthålligt gäng påhejare med ett litet tält och många öl som satt där även på första varvet fortfarande tjoade på alla som drog förbi) och Västerbron ytterligare en gång. På bron flög blåste min keps av men jag lyckades fånga den innan den blåste iväg för långt. Efter Västerbron fanns 34 km-markeringen och nu började nedräkningen mot mål.

När jag sprang förbi Centralstationen flög det förbi i min hjärna att man kanske borde ta tunnelbanan hem i stället för att gneta runt stan i ruskväder men den tanken var inte på allvar. Nu var det ju bara fem km kvar och målet fanns i sikte. Torsgatan är inte en så rolig väg men en glad affärsinnehavare i en blomsterhandel och några personer som satt invirade i filtar på en uteservering hejade på. Jag åt en enerigel till och kämpade på in på Odengatan,  ner förbi stadsbiblioteket  och thaikiosken där jag ibland handlar lunch och sen en sväng till höger in på Karlavägen. Alla gånger jag har sprungit så tycker jag att sträckan på Karlavägen känns väldigt lång. Man springer förbi hur många tvärgator som helst utan att det är dags att svänga upp mot Stadion. Den här gången var jag ändå lite bättre förberedd mentalt och koncenterade mig på att försöka gneta förbi några löpare som kroknat. Tills sist var det dags att svänga vänster upp på Sturegatan och då ser man Stadion men det är lite lurigt. I stället för att springa närmasta vägen direkt in så måste man springa bort en bit på Valhallavägen och längs hela ena långsidan på Stadion innan man äntligen får springa in mot målet. Men känslan av att springa den sista biten på löparbanorna och känna att jag fixade alla 42 kilometerna är svårslagen.

Jag kan förstå att det kan verka helt galet att springa 42 kiometer i kyla, blåst och regn och se det som en positiv upplevelse men det var det. Det var jobbigt, det var kallt och det fanns stunder då jag bara skrika och svära åt allihop men i slutänden så var det...roligt. Jag funderar redan på att anmäla mig till nästa år. Det kan ju inte gärna bli ännu sämre väder då...

Här är det: beviset på att jag tog mig runt hela vägen.

Snabbversionen av dagens Stockholm marathon

Jag ska skriva ett längre inlägg om dagens kylslagna färd i Stockholm marathon i morgon (förhoppningsvis). Nu säger jag bara: det var +4 grader, det spöregnade och det blåste mellan 10-18 m/sek. Alla var genomblöta och     värsta sträckan var i ute på Djurgården då jag svor långa ramsor som inte hördes i den galna motvinden. Men jag kom i mål. Det tog fem och en halv timme vilket inte är någon tid att yvas över, men med dagens förhållande kändes det ändå som en vinst.

Kvällen före

Jag är helt opropotionerligt nervös inför Stockholm marathon i morgon. Vad är det värsta som kan hända liksom? Att jag inte kommer i mål och det kommer jag väl att överleva även om jag i så fall skulle bli grymt besviken. Vädret kommer med nästan hundra procents säkerhet var sämsta tänkbara: ca 8 grader, regn och blåst. När jag tänker efter finns ju en viss risk att jag avlider av köld. Jag kommer känna mig som ett barn från Frostmofjället där jag segar mig fram i kylan. Jag kanske borde be att få låna en get när jag springer förbi Skansen också.

Träningen i maj har inte varit den bästa. Först gjorde jag min operation i början av maj och nu på slutet har två barn av tre varit förkylda och snorat som galningar och några av bacillerna har flugit åt mitt håll så jag har haft fullt sjå att hålla mig någorlunda frisk.

I morgon står jag i alla fall förhoppningsvis på startlinjen 12.10. Jag ska försöka tänka på det som en väldigt lång utflykt under inte helt optimala förhållanden. Håll tummarna för att jag går i mål på Stadion. Jag kommer antagligen se ut som en dränkt katt vid det laget.

Trädgårdens 15 minuter i rampljuset

Jag gillar att bo i hus men trädgårdsskötsel är egentligen inte min grej. Att odla är lite väl mycket som att spela ett dataspel där ogräset har hittat fuskkoden till evigt liv och de växter man planterar är sorgliga nybörjare som har alldeles för lite hälsa och dör vid minsta attack.

Trädgårdsskötsel må verka som en stillsam och fredlig sysselsättning för den oinvigde men det är fullt krig mest hela tiden med inslag av både PvP (plant vs plant) och PvE (Person vs Environment) och att levla vår trädgård till en högre nivå skulle kräva en trädgårdsmästares motsvarighet till de där tonåringarna vars föräldrar skriver till fråga psykologen i DN och undrar vad de ska ta sig till med barnet som sitter uppe hela nätterna och får galna utbrott om bredbandet stängs av.

Själva grundförutsättningarna i vår trädgård är också lite så att om någon kom på att anordna en växternas motsvarighet till hunger games så skulle arenan nästan helt säkert utgöras av vår tomt. Det finns liksom förutsättningar för umbäranden överallt i form av berg, lerjord och träd som inte släpper ner dagsljus. Och när skymningen faller och de få överlevande andas ut så släpps odjuren i form av mördarsniglarna lösa. Den enda fredade zonen är vår balkong (den är lite som Panems huvudstad där eliten bor). Där har jag lite blommor och tomater och skulle någon stackars växt lyckas fly från övriga trädgården så kan den få en fristad där.

Med det sagt så finns det en vecka på året då vår trädgård har sina glansdagar. Vi har en buskpion som varje försommar blommar med enorma vita blommor och för varje år blir blommorna allt fler. I år var det över femtio stycken. Pionen är det enda som är värt att skryta om i vår trädgård så därför måste jag såklart visa bilder på den, vare sig ni vill eller inte.

Visst är den fin?

De flesta blommorna är vita men så finns några som är blekrosa. De är allra vackrast.

Rhododendronen som står bredvid pionen är också fin faktiskt. Jag gillar färgen.

Dagens ungdom och deras uttryck

Lilly och jag står och väntar på att det ska bli grönt vid övergångsstället. Det kommer inga bilar. 

Kusten är klar! säger Lilly.

Då undrar jag: är det verkligen sådana uttryck de lär sig på dagis nuförtiden?

Inget extraliv om du hamnar i lavan

När vi kom hem efter dagis idag så hittade Lilly på en ny lek: Super Mario!

Den gick till så att vi la ut kuddar på mattan i vardagsrummet i en bana och så skulle man hoppa från kudde till kudde. Om man missade kudden och nuddade mattan så hamnade man i lavan och då fick man bara ett liv (lite oklart vad det innebar). Klarade man hela banan kom man till nästa nivå och då blev det svårare för då skulle kuddarna ligga längre ifrån varandra.

En sak är säker: vissa lekar är samma som när jag själv var barn men vissa är helt nya.

Är det Mario och Luigi eller är det Lilly och jag?

Bilden är lånad från http://thecomedypoint.com

Lilly 4 år

Igår var det Lillys födelsedag. Fyra år fyllde hon, stora tjejen. Det blev firande hela dagen.
Eftersom Lilly är den som vaknar först i familjen så blev det ingen överraskningsväckning på sängen. I stället gjorde vi i ordning frukostbricka och presenter och så fick Lilly  gå och lägga sig i sängen igen när det var klart och låtstas sova när vi kom in och sjöng.

I födelsedagspresent fick hon en klänning och ett par foppatofflor med fint mönster på av Linnéa och en gosedjurskanin och ett bokmärke med hajar som rör sig när man vickar på det av Flora. Från min man och mig fick Lilly en sommarvariant av sin älskade Star Wars-tröja, en pilbåge från Krabat med sugproppspilar och Svenska Barnvisor som är en sångbok med ackompanjemanget till sångerna inbyggt i själva boken. Kul och väldigt smart .

Flora har en pilbåge som Lilly har sneglat avundsjukt på. Nu fick hon en egen som inte innebär livsfara för övriga familjen.

Barnvise-kareoke. Väldigt roligt!

En stor sak denna dag var att Lilly skulle skicka sina nappar till jultomten. Ingen mer napp när man är fyra år. Vi samlade ihop alla nappar i ett kuvert och postade dem till tomten.

Under dagen hände det så mycket att Lilly inte hade tid att sakna napparna men när hon skulle sova blev det svårare. Då blev hon ledsen. Det var tur att alla napparna var borta annars vet jag inte om jag hade veknat och låtit henne få en.

Vi hade inte bara ett utan två kalas under dagen. Först kom fyra av Lillys kompisar, deras föräldrar och hennes förra dagmamma på lunch. Vi bjöd på tomatsoppa och glass med strössel och barnen sprang runt och lekte.Vid 17-tiden kom sedan mor- och farföräldrar, fastrar och kusiner på middag och tårta.

Det var lite meckigt att få ihop tårtan för skarvarna i marsipanen blev rätt fula. Men några blad, vit choklad och strössel blev räddaren i nöden

Det var en mycket trött Lilly som somnade i soffan till slut. Min stora tjej. Tänk att det var hela fyra år sedan hon kom till oss.


Bilderna på pilbågen och boken är lånade från 
http://www.krabat.se/ och http://www.adlibris.com/

Dagens särskrivningsdrama

Den rafflande obesvarade frågan är naturligtvis, i vad doppade chokladen äpplet?

Klurigt

Igår satt jag uppe alldeles för sent och spelade Botanicula. Det är som sagt ett spel som är roligt att spela tillsammans med sitt barn eftersom det är enkelt på det sättet att det är genom att klicka på saker som man får grejer att hända men spelet är samtidigt ibland rejält klurigt. På två ställen har jag fastnat rejält och varit tvungen att googla för att få ledtrådar till vad jag ska göra. Min fantasi räckte inte riktigt till för att komma på att på ett ställe var jag tvungen att klicka på tre fåglar (eller vad de nu var för varelser) upprepade gånger (tills deras ögon var alldeles uppspärrade) för att få dem att sjunga samtidigt. Då kom det tre fåglar till och så skulle jag få dem att sjunga tillsammans med de andra. Då dök det upp en liten fågel som jag också skulle ansluta till kören av fåglar. När alla sju fåglarna tutade loss samtidigt trillade det så ner en jättestor fågel från skyn som hade med sig den grej jag behövde för att ta mig vidare.

De kanske inte är fåglar förresten men sjunga vill de.

Ja, det är sånt här jag ibland sysselsätter mig med när barnen gått och lagt sig. Vad brukar ni göra?

Botanicula

Det är inte ofta nuförtiden som jag spelar spel som tar lite längre tid (det blir mest Rumble och dess motsvarighet för Andriod) men idag var jag tvungen att skaffa ett som jag inte kunde motstå. 

Botanicula handlar om fem små figurer som bor i ett stort träd tillsammans med en massa varelser. En dag invaderar svarta spindlar trädet och suger ut dess livskraft och härjar bland invånarna. Spindlarna äter upp trädets frön och endast ett frö undgår att bli slukat. Det räddas av de fem vännerna som ger sig av för att rädda sin värld. 

Botanicula är ett peka och klicka-spel där de fem huvudfigurerna hjälper varelser de möter och löser pussel för att komma vidare på sin väg genom spelet. Det låter kanske inte särskilt unikt men det som är speciellt med Botanicula är känslan i spelet. Amanita Design som utvecklat spelet har ett helt eget bildspråk som syntes redan i deras allra första spel Samorost (som går att spela gratis här). Det är organiskt, lite naivt men samtidigt otroligt genomarbetat, detaljerat och framför allt glädjefyllt. I Botanicula vandrar man på trädgrenar fyllda av växtlighet som myllrar av liv. Det gäller att klicka på allt som går (ibland flera gånger) för att inte missa några överraskningar. Allt som händer och som man kan göra för inte nödvändigtvis handlingen framåt men det spelar ingen roll för det här är inte ett spel att ta sig igenom så fort som möjligt utan det är bara att njuta av de fantasifulla grejerna som dyker upp.

Nu är jag kanske lite barnsligt lagd men jag älskar det här spelet. Det är lite lagom klurigt och så blir jag genuint glad av det. Har man barn så är det ett bra spel att spela tillsammans. Botanicula innehåller inga talade dialoger eller text som behöver läsas. När figurerna kommunicerar gör de det med bilder och symboler. Det gör att spelet fungerar även för barn som inte kan engelska eller som inte kan läsa. Jag spelade med Lilly, som är knappt fyra år, idag och vi vandrade runt bland trädgrenarna och hade lika roligt båda två.

Botanicula finns för PC, Mac och Linux och kostar ungefär 70 kronor i nedladdningsversionen. Det tycker jag är otroligt prisvärt för ett spel av den här sorten. På Amanita Designs hemsida kan man också kolla in deras andra spel, bland annat Samorost 1 och Questionaut, ett kunskapsspel som utvecklats åt BBC som båda går att spela gratis.

Excel-hjälpen visar sitt rätta ansikte

Jag tror inte jag är ensam excelanvändare att ibland tycka att programmet är ett djävulens påfund. Och så söker jag i hjälpen och får följande förslag på svar:

Då känner jag mig lite bekräftad i mina misstankar.

A blast from the past (som inte går så bra ihop med nutiden)

Jag är uppenbarligen uråldrig för jag kommer ihåg den tid då banker befattade sig med pengar. Jag menar pengar som i fysiska sedlar och mynt. Det gör de allt för att undvika idag. Den här oviljan krockar å det grövsta med Stockholms stads förvaltning som tydligen vägrar kännas vid att det 2012 går att skicka pengar digitalt.

När vi skulle betala avgiften för Linnéas pianolektioner så råkade vi av misstag betala för mycket. Alldeles väldigt för mycket faktiskt. Min man skrev till Stockholms stads kulturskola och det var klart att de skulle betala tillbaka den summa vi betalt för mycket. Men de kan inte betala tillbaka pengarna till det konto som betalningen kommer ifrån. I stället skickar de en utbetalningsavi som ska gå att lösa in hos ett antal handlare som agerar som ombud. Att lösa in avin på det viset kostar 25 kronor och brasklappen är att butikerna inte garanterar att de kan lösa in avier på större belopp än 2000 kronor (för att de helst också undviker kontanter så gott de kan). Det går också att lösa in avin på ett Nordea-kontor förutsatt att man går till ett kontor som bevärdigar sig med att hantera kontanter och det upptäcker man snabbt att det är det inte många som gör. De flesta bankkontor numera har bara öppet för tidsbokad rådgivning. Om man nu lyckas hitta ett kontor som har kontanthantering så är avgiften 50 kronor för att komma och störa.

Så nu står jag med en avi som jag helst inte velat ha och som jag kommer få vandra över halva stan för kunna lösa in och blir dessutom bestraffad med 50 kronor i straffavgift  för att jag förolämpar Nordea genom att behöva kontanter utbetalda. Jag känner verkligen att banken (och administrationen på Stockholms kulturskola) är mina bästa vänner.

Vår

Solen skiner, fåglarna kvittrar, blommorna blommar och på vägen hem från dagis myllrar ett gäng rödsvarta skalbaggar i full färd att göra nya skalbaggar (i alla fall tror jag det för vad finns det annars för anledning för skalbaggar att sitta ihop ända mot ända?) som Lilly och jag stannar och tittar på. "De älskar mig!" säger Lilly självklart. Tänk vad härligt att känna så, att liksom hela världen inklusive de rödsvarta skalbaggarna tycker om en. När vi har tittat på skalbaggarna en stund så går vi vidare hemåt. Lilly säger: "De vill gärna följa med oss men de är för många att ha hemma så de får stanna kvar." Tack och lov.

Livet med en nästan fyraåring

Lilly sitter och äter mjölk ur sitt glas med sked och lutar huvudet bakåt och häller in mjölken från skeden.
Jag: Gör inte så.
Lilly: Varför?
Jag: För att du kommer spilla.
Lilly: Får man göra så här? (Tar skeden med mjölk och vrider runt den i munnen.)
Jag: Nej, om du ska äta mjölken med skeden så stoppa in skeden rakt och stäng munnen.
Lilly: Varför?
Jag: För du kommer spilla annars.
Lilly: Får man göra så här? (Gör ett avancerat akrobatnummer som inbegriper skeden och sin egen mun.)
Jag: Nej.
Lilly: Varför?
Jag: För jag vill inte att du spiller mjölk på bordet. (En uppmärksam person kan nu börja skönja en viss trötthet i mitt tonfall.)
Lilly: Varför?
Jag: För att det blir blött. (Nu skulle även en person som diagnosticerats som en narcissisk psykopat höra tröttheten i mitt tonfall.)
Lilly: Får man göra så här? (Ännu ett komplicerat sätt att få i sig mjölk som kanske eller kanske inbegriper sked och glas.)


Upprepa från början av konversationen i tio minuter...

Körsbärsblomsfrossa från förra helgen

Jag är inte tillnärmelsevis lika bra på att lägga upp fantastiska bildkavalkader som till exempel Saltistjejen men här kommer en dröm i rosa från Kungsträdgården förra helgen.

Som att gå i en rosa tunnel.

En otroligt fin dag. Klarblå himmel.

Vi var inte helt ensamma om att beundra körsbärsblommorna.

The Parasol Protectorate series av Gail Carriger

Tänk det viktorianska London, med krinoliner och tebjudningar. Och vampyrer, varulvar, steam punk och en hjältinna utan själ. Klart det är svårt att motstå!

Alexia Tarabotti är en viktoriansk fröken som är född utan själ. Detta tillstånd är dock knappast lika graverande i vardagslivet som det faktum att hon  har en italiensk far, något som för varje sann engelsman är lite suspekt. Alexias själlösa tillståd gör att hon verkar som ett motgift mot allt  övernaturligt som hon kommer i fysisk kontakt med, till exempel vampyrer och varulvar (som något förvånande har för mycket själ, vilket är en del av förklaringen till deras tillstånd). På en tebjudning råkar Alexia ha ihjäl en vampyr som på ett mycket ohyfsat och oväntat sätt attackerar henne när hon precis är i färd med att sätta tänderna i en bit paj. Händelsen blir upptakten till äventyr och mysterier i fem delar med vampyrer med stil, varulvar utan större hyfs (men med en viss ruffig och beroende på månfas även rufsig charm), avancerade mekaniska uppfinningar och inte minst tebjudningar och Drottning Victoria.

Den första delen i serien, Själlös, har precis kommit på svenska men vill man läsa hela serien så finns alla böckerna på engelska och heter då Soulless, Changeless, Blameless, Heartless och Timeless.

Nattens cirkus av Erin Morgenstern

Det här är en bok som skulle kunna bli en fantastisk film och den som borde göra filmen är Tim Burton. Hans bildspråk skulle passa perfekt till den här historien om en förtrollad cirkus som plötsligt kan dyka upp var som helst med de mest förunderliga attraktioner. Cirkusen är också skådeplats för en kraftmätning intill döden mellan två unga magiker som är spelpjäser i ett spel de själva inte har valt. Till en början har inte de två tävlingsdeltagarna någon kontakt med varandra utan utmanar varandra genom skapandet av nya färtrollande cirkusattraktioner men när de lär känna varandra så uppstår känslor som både kan vända upp och ner på tävlingen och riskera cirkusens existens.

Nattens cirkus är en bok fylld med magi på flera sätt. När jag har läst klart kan jag inte låta bli att önska att det plötsligt ska dyka upp en cirkus med svartvita tält som öppnar i skymningen, där man kan gå omkring och låta sig förundras och förtrollas hela natten, för att i gryningen stiga ut i morgonljuset och undra vad som är fantasi och vad som är verklighet.

Rakt på sak om ett vanligt problem som det talas tyst om

Idag har jag nyopererad. Det känns ungefär som att jag har världens jätteträningsvärk i ljumskarna och bäckenet men jag är väldigt glad för nu kommer jag förhoppningsvis slippa vara nervös för att kissa på mig när jag hoppar, hostar eller om jag råkar halka till på vintern.

Ansträngningsinkontinens är inget man direkt pratar om. Att inte kunna hålla tätt är fortfarande något som känns pinsamt men många kvinnor är drabbade av det och jag tycker det är viktigt att det kommer fram att det är ett vanligt problem och att det faktiskt finns hjälp att få. Och att det inte är något man behöver skämmas över.

Efter att jag hade fött Flora så märkte jag att det kändes som om jag höll på att kissa på mig om jag till exempel  försökte hoppa hopprep och på vintern var jag extra försiktig för att inte halka för då hände det också att jag inte riktigt hann knipa. Att det var så här kändes förstås besvärande men av någon anledning så tänkte jag att det var väl så det var när man hade fött barn och att jag inte var tillräckligt bra på att göra knipövningar för att stärka musklerna i bäckenbotten. Sen föddes Lilly för fyra år sedan. Problemet med att hålla tätt vid ansträngning blev lite värre (nu kunde det bli jobbigt om jag behövde hosta ordentligt eller vid en plötslig nysning). Tanken på att det kanske fanns hjälp att få började ändå gro när en kompis gjorde en inkontinensoperation men fortfarande gjordejag ingenting. Det var först förra året när jag sprang 15 km varianten av Lidingöloppet som jag insåg att det var dags att tag i problemet. Banan på Lidingö gör i kuperad skogsterräng. Det är backe upp och backe ner och halvägs genom loppet inser jag att  allt skumpande på skogsstigarna gör att det är helt omöjligt att hålla tätt. När jag kom i mål var mina tajts alldeles blöta. Då tänkte jag att nu får det vara nog, så här ska man inte behöva ha det och så gick jag hem och ringde upp en gynekolog som jag fått rekommenderad. Genom henne fick jag en remiss till Gyn Stockholm och operation.

Anledningen till ansträngningsinkontinens är att vävnaderna i underlivet förändras, med åren eller efter graviditet, så att urinröret åker ner nedanför urinblåsan. När trycket i buken överstiger trycket i urinröret så läcker urin ut. Det man gör vid en operation är att urinröret lyfts med hjälp av ett band så att det pekar uppåt. Det finns lite olika varianter på hur man väljer att operera men den typ av operartion jag har gjort kallas TVT-O och går att läsa mer om här.

Det är klart att det inte känns kul att riskera att kissa på sig i tid och otid men det sorgligaste tycker jag är att det finns många som lider år efter år i tysthet och inte ens vet att det går att få hjälp för att de tycker att det är för pinsamt att ta upp saken. Knipövningar är förstås jättebra och det rekommenderar jag verkligen alla att göra men ibland behövs det mer för att komma tillrätta med problemet. Så om du tillhör dem som blir lite nervösa varje gång ni hostar eller nyser och som undviker att springa och hoppa för att inte riskera läckage, gör slag i saken och sök hjälp.

Lägesrapport

Jag har inte trillat av pinn. Jag kommer mig bara inte för att skriva. Jobbet och familjen tar den mesta av tiden och blir det någon tid över så har löpning och sömn högsta prioritet. Jag börjar bli lite nervös. Det är snart bara en månad kvar till Stockholm marathon och även om jag inte är otränad så kunde det ha varit bättre också. Jag tror absolut att jag kommer ta mig i mål men tiden lär inte bli något att skryta med. Fast så är det ju alltid så det är ju inget nytt. Snabb har jag aldrig varit. Jag är mer den sega sorten som långsamt gnetar på och inte ger upp.

Lite så är det på jobbet också. Min mentor säger att jag borde ge upp och byta projekt men jag har så svårt att bara släppa något som inte är klart så när vi diskuterar saken så låter jag ungefär som en som sitter fast i ett dåligt förhållande som man borde men inte förmår sig att lämna.Typ "Det är ju inte alltid dåligt, det finns ju ljusglimtar också" (fast på det stora hela är alltihop en stor jäkla röra mest hela tiden). 

Just nu känns det mest som att livet liksom bara sköljer över mig och jag har fullt sjå med att hålla näsan över vattenytan men jag inser att det är dags att ta mig samman och ta ut en riktning och börja simma för att komma på fast mark igen. Jag ska bara se till att få en hel natts sömn först så jag orkar tänka ut vart jag ska ta vägen.

Vintern återvänder

I morse vaknade jag 04.30 av att jag hade ont i halsen. Jag gick ut i köket för att dricka vatten och upptäckte att världen blivit vit. Det fortsatte snöa till på eftermiddagen. Ungefär en decimeter blöt snö kom det.

Lilly, Flora och jag byggde en snögubbe med fyra ögon (eller om det undre paret stenar är glesa näsborrar).

Vallmon som kommit upp såg ut att frysa.

Flora gjorde ett ansikte i snö. Väldigt fint tycker jag.

posted from Bloggeroid

Pyttesmå

Världens minsta påskliljor som någon planterat vid en gångväg.

posted from Bloggeroid

Egna barn och att skaffa barn

DN har en artikelserie om ensamstående som adopterar och som vanligt så stör jag mig på två uttryck som används. Dels ogillar jag uttrycket skaffa barn som ständigt och jämt används när det är fråga om att vilja ha eller att få barn. Att prata om att skaffa barn tycker jag är att få det att låta som barn är något som bara går att fixa lite när andan faller på och så är det ju verkligen inte, vilket alla som väntat och längtat i månader och år efter ett barn som inte blir mycket väl vet. Sen ogillar jag också att det står att en av kvinnorna som adopterade hade med sig en vän som redan hade egna barn på sin adoptionsresa. Varför kunde det inte bara vara en vän som redan hade barn som följde med? Egna barn är ett uttryck som jag har hört alltför många gånger när någon vill särskilja egenfödda barn från just adopterade barn och då tycker jag det känns extra onödigt att använda uttrycket i en artikel som handlar om adoption. De barn man är förälder till är ens egna, oavsett om man har fött dem eller adopterat dem.

Vilka är det som åker till Blåkulla egentligen?

Det var jag som lämnade på dagis i morse och jag hade helt missat att barnen kunde få vara utklädda till påskkärringar idag så Lilly fick vara helt vanligt klädd under dagen. Linnéa var den som hämtade Lilly på eftermiddagen och när jag kom hem en stund efteråt så hade Linnéa och hennes kompis hjälpt Lilly att få bli en påskkärring hemma i stället. När jag klev in genom dörren sprang Lilly fram och ropade lyckligt: "Titta mamma, jag är ett påskris!"

Mörkt

Johanna Koljonen skriver idag i DN om hur det tydligen stör vissa människor att karaktären Rue i Hungespels-filmen är svart, så till den milda grad att de inte känner  lika mycket för hennes öde som de gjorde när de föreställde sig henne som en vit flicka. Jag blir helt deprimerad när jag tänker på att hudfärg tydligen är så avgörande för somligas förmåga till empati.

Hårt straff

Jag leker med Lilly på morgonen. Hon bestämmer att jag är ett farligt monster och jagar mig. När hon fångar mig säger hon strängt:
"Nu har jag fångat dig! Nu får du sitta i fängelsehålan i...10 minuter!!"

posted from Bloggeroid

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

Det fanns en tid när jag läste hur mycket deckare som helst men nuförtiden är det sällan något som lockar. Det är som att jag är mätt på hela genren. Men det finns några deckarförfattare som jag fortfarande läser så fort de kommer med en ny bok och Åsa Larsson är en av dem.

Till offer åt Molok är den femte boken med kammaråklagare rebecka Martinsson som huvudperson. I boken hittas en kvinna mördad med hötjuga. Hennes sjuåriga barnbarn har troligen sett något i samband med mordet men kan eller vill inte berätta något. Rebecka Martinsson blir utmanövrerad från fallet av en karriärshungrig kollega men gräver vidare på egen hand och inser att misstänkt många i den mördade kvinnans familj har dött under oklara omständigheter. Parallellt med historien i nutid berättas om en kärlekshistoria i början av nittonhundratalet som ger återverkningar i framtiden.

Jag tycker att de bästa deckarna är de där man inte bara vill veta vem som är mördaren. Jag vill gärna att författaren verkligen berättar en historia och inte bara beskriver händelser rätt upp och ner i ett långdraget referat från mord till infångande av mördare och där  tycker jag Åsa Larsson lyckas. Jag bryr mig om hur det går för Rebecka Martinsson och de som finns runt omkring henne och det är dem jag saknar  när boken är slut.

The Hunger Games

I helgen var jag på bio tillsammans med Linnéa och Viola och såg The Hunger Games. Linnéa är ett äkta fan av böckerna och såg filmen med en kompis redan på smygpremiären i torsdags men hon tyckte den var så bra att hon inte var nödbedd när Viola ville se filmen på lördagen. Sen frågade Linnéa om jag ville följa med och det ville jag förstås.

Jag tycker nästan alltid det är lite nervöst att se en film som baseras på en bok som jag tycker om. Kommer karaktärerna och miljöerna se ut som jag har tänkt mig dem? Vad har förändrats i filmen jämfört med boken? När det gäller just The Hunger Games fanns också frågan: hur kommer allt våld att skildras? Det är ju inte direkt en gullig historia som ska berättas.

The Hunger Games utspelar sig i det framtida landet Panem som ligger i det som en gång var USA. Landet är uppdelat i tolv fattiga och förtryckta distrikt som slavar för att förse huvudstaden och landets elit med lyx och överflöd. I huvudstaden finns även presidenten som styr Panem med järnhand. För att hålla folket i schack och påminna dem om deras maktlöshet så anordnas varje år det som kallas Hungerspelen. En flicka och en pojke mellan tolv och arton år från varje distrikt lottas varje år att delta i ett gladiatorspel på liv och död där det bara finns en segrare. Spelen utspelar sig på en jättelik utomhusarena som ändras varje år. Allting direktsänds i tv och hela Panems folk är tvingade att se på.

Huvudpersonen i The Hunger Games är Katniss som bor i distrikt nummer 12, det fattigaste och mest avlägsna distriktet i Panem. Katniss anmäller sig som frivillig att delta Hungerspelen när lotten faller på hennes älskade lillasyster. Den andre deltagaren från distrikt 12 blir Peeta som är son till bagaren i staden. Tillsammans blir de förda till huvudstaden för att tränas och visas upp inför spelen. För huvudstadens befolkning är Hungerspelen inte en kamp på liv och död utan ren underhållning och de deltagare som lyckas få publikens gunst kan få sponsorer som hjälper dem under själva spelen.

Hur är då filmen i jämförelse med boken? Jag tycker man har lyckats få med det mesta, även om det blir lite mer ytligt. Boken har Katniss som berättarröst och det gör ju att det där går att följa hennes tankar och känslor kring spelen och de övriga deltagarna på ett sätt som inte är möjligt i filmen. Något jag tycker blir nästan ännu starkare i filmen än i boken är däremot det obehagliga i Hungerspelen som underhållning när man får se hur spelledaren sitter med sina assistenter i ett kontrollrum med kameror på alla deltagare och spelplanen som en digital karta där det går att skicka olika hemskheter på deltagarna med en knapptryckning.

Jag tycker absolut att The Hunger Games är en film värd att se. Jag rekommendar att läsa böckerna också för då förstår man filmen ännu bättre och så slipper man ju vänta på nästa film för att få veta fortsättningen.

Artificiell ointelligens

På Coop vid jobbet har de kassor där man får scanna varorna själv. Förut hade påsarna också en ean-kod men inte längre. Nu måste man välja plastkasse bland varor som inte har någon kod. Därefter undrar apparaten hur det kommer sig att man inte vill packa varan. Jag letar förgäves efter knappen för att kunna svara "För att det är den jag ska lägga de andra grejerna i puckomaskin!"

posted from Bloggeroid

Mysigast när de är sjuka?

Jag har ju skrivit förut om att jag inte riktigt begriper mig på min rumskollega på jobbet. Idag var återigen ett sådant tillfälle. Hon frågade om förra veckan när jag var sjuk och jag sa att Flora fått influensa och var hemma hon med. Då säger kollegan på fullt allvar: "Det blir så fin samvaro när man är hemma sådär. Barn är ju som mysigast när när de är sjuka. De är så lugna då."

För mig känns det som en väldigt konstig sak att tycka att ens barn som mysigast när de mår dåligt.

Jag hörde en gång att i djurparker så låter man ibland arter med olika beteenden dela bur. Att leva med en art som inte beter sig som de själva bjuder på överraskningar och motverkar leda. Jag kan tänka mig att känslan är lite samma som jag har alltsomoftast med min rumskollega.

posted from Bloggeroid

Musik för brustna hjärtan

Jag brukar inte gilla Maskinen men den här låten (och tillhörande video som garanterat inte kommer länkas från hovets hemsida) tycker jag är helt underbar. Jag tycker det är humor att låten är själva antitesen till det försonliga i Lisa Ekdahls orginalsång. Jag tänker mig att om man varit tillsammans med en skitstövel så kan man lyssna på den ena eller den andra låten efter sinnesstämning och känna sig stärkt.

Mera pyssel

Flora mår mycket bättre. Hon har fortfarande hon lite feber men är piggare än igår.

Efter att ha tovat fågeln igår så blev jag sugen på att pröva på att göra något mer efter eget huvud, så jag freestyle-gjorde en liten mus till Flora. När Lilly kom hem blev hon lite avundsjuk så jag har lovat göra en till henne också. Det kommer sluta med att jag får köpa ny sån där ull till Flora för jag har använt så mycket av hennes...

posted from Bloggeroid

Mat, ett laddat ämne

I DN går just nu en artikelserie om vår syn på mat. Jag tycker den är väldigt intressant för den belyser hur laddat mat är som ämne. Jag upplever att många människor har starka åsikter om hur och vad man bör äta på ett sätt som jag inte minns att det var för kanske tio år sedan. Eller så kanske det är så att folk blir mer upptagna av vad de stoppar i sig med åren, vad vet jag.

Jag har personligen lite svårt för människor som missionerar om en viss sorts kost och som är av uppfattningen att det bara finns en sorts diet som passar alla. Det tror inte jag att det gör. Jag tror absolut det finns människor som det passar jättebra för att äta enligt LCHF, GI eller nästan vad som helst men jag tror också att människor är olika och kan behöva olika typer av mat.

Själv äter jag nästan all sorts mat och det kan ju också vara provocerande. Kolhydrater är ju just nu mat-boven nummer ett men jag äter ris, pasta och bröd. Det händer att människor talar om för mig hur dåligt det är (gärna samtidigt som man sitter och äter). Det fanns en period när allt skulle vara fettfritt men jag åt smör och vispgrädde och då fanns det folk som ojade sig om det. Grejen är att jag äter som jag mår bra av, lite av varje, och det funkar för mig men bara för att det gör det så säger jag inte att andra ska göra som jag.

Rapport från sjukstugan

Det verkar äntligen som jag håller på att bli frisk. Fortfarande lite förkyld men ingen feber idag. Hurra för det.

Flora däremot vaknade i morse och hade fortfarande över 38 graders feber så det blev ingen friluftsdag med skidåkning för henne. Hon var jätteledsen.

Det verkar ändå vara på väg åt det bättre även för Flora för hon var piggare idag än igår och ville att vi skulle hitta på något, så vi plockade fram ett pysselkit hon fick i födelsedagspresent. Det är från Panduro och innehåller material för att göra färgglada fåglar i tovad ull. Så här ser de färdiga fåglarna ut:

För att göra fåglarnas kroppar så  tovar man ullen runt en  frigolitkula.

Floras fågel...

Och min.

posted from Bloggeroid

En hemmabagares outgrundliga logik

Min man (som kollar på Jamie Oliver på tv): Jag är verkligen sugen på att prova på att baka hårt bröd.
Jag: Varför gör du inte det då? (Vi pratar ändå om mannen som har två olika surdegar på gång i kylen)
Min man: Jag vågar inte riktigt.
Jag: Vad är det värsta som kan hända?
Min man: Att brödet blir...torrt...och hårt?

Bara stöldgods?

Består hela andrahandsmarknaden för begagnade cyklar av stulna cyklar? Vi försöker just nu hitta en begagnad cykel i damstorlek till Linnéa och den ena säljaren verkar mer suspekt än den andra.

Sjukt

Det  är rena sjukstugan hemma. För två veckor sedan var Lilly sjuk. Nu är både Flora och jag hemma. Förra veckan gjorde jag som jag egentligen verkligen inte förespråkar och var på jobbet med både ont i halsen och från mitten av veckan feber. Det kändes helt enkelt för pinsamt att vara sjuk för jag har haft jag vet inte hur många sjukdomsvändor med en eller två dagar här och där med feber och ont i halsen och bihålorna denna vinter. Mitt hopp var att tillfriska under helgen men febern vägrade ge med sig, så nu har jag varit hemma från i måndags för att bli frisk en gång för alla. Från igår fick jag sällskap av Flora som nu har närmare 39 graders feber men som fortfarande hoppas tillfriskna mirakulöst till i morgon när hon har friluftsdag med skolan och de ska åka till Romme och åka skidor. Jag hoppas också stenhårt på att vara ordentligt frisk till i morgon. Det är helt hopplöst  att hålla på så här.

Vårkänsla med blommor

Jag ska erkänna: jag är helt kass med krukväxter. Bättre att arrangera lite snittblommor.

posted from Bloggeroid

Internationella kvinnodagen

Känner mig lätt uppgiven idag eftersom mitt intryck är att internationella kvinnodagen i Sverige alltmer börjar förvandlas till "Uppvakta-en-kvinna"-dagen. Det passar säkert både blomsterhandeln och alla dem som av olika anledningar inte tycker att jämställdhet ur ett kvinnoperspektiv är något som överhuvudtaget behöver uppmärksammas.

Jag kan på sätt och vis förstå att om man sitter i den sits att man tillhör den halva av mänskligheten som utgör normen, dvs är en man, så kan det kännas hotfullt och allmänt jobbigt om den andra halvan vill ha samma rättigheter som man själv. Då ligger det kanske nära till hands att inta någon av följande positioner:
Förnekande
Det finns överhuudtaget inget problem. Kvinnor och män har helt lika förutsättningar och mäts efter samma måttstock och har kvinnor lägre lön eller är underrepresenterade i maktpositioner så beror det helt enkelt på att de inte är tillräckligt bra.
Förlöjligande
Det är klart kvinnor vill ha lika mycket betalt som männen men sen vill de ändå att mannen ska betala på krogen och hålla upp dörrar. Och hela den här jämställdhetsgrejen, är det meningen att män ska föda barn också för att kvinnorna ska bli nöjda?
Hävda orättvisa 
Typiskt att kvinnor ska uppmärksammas med en egen dag. Männen då? Var är den internationella mansdagen?
Vi män är minsann också diskriminerade men det är det då ingen som bryr sig om!
Hävda biologi
Kvinnor är genetiskt betingade att vara hemma med barn och män är av naturen skapade för att slå ihjäl mammutar och släpa hem byten till familjen. Det är naturens ordning och inget man bör ändra på.

I alla ovanstående fall tycker jag att man har missat det fundamentala med jämställdhet: att alla ska få samma möjligheter, oavsett kön. Om man nu är så övertygad om att kvinnor har exakt samma möjligheter som män i arbetslivet, varför finns det då till exempel ett motstånd emot ett anonymiserat urval när tjänster ska tillsättas? Om kvinnor verkligen har lägre kompetens så borde ju ett sånt förfarande inte vara till nackdel för några män. Jämställdhet innebär inte heller att samtliga individer måste göra precis samma sak i alla lägen. Det kan vara onödigt komplicerat för män att föda barn men det bör inte vara fysiskt omöjigt för män att ta ut mer föräldraledighet, vilket skulle göra män i föräldrabildande ålder till en lika säker eller osäker arbetskraft som kvinnor i samma ålder. Och med utjämnade löneskillnader så skulle vi säkert slippa argumenten om att familjer inte har råd att mannen är hemma för att han tjänar mest. Till de män som känner sig diskriminerade bör ju alla steg mot att kvinnor och män verkligen får samma förutsättningar vara välkomna. Det innebär ju att även mansrollen blir friare. Till alla vänner av naturens ordning har jag bara en fråga: hur kan det komma sig att det är just vid mammutjagarfasen människan antas ha varit mest i fas med tingens ordning? Kan man i så fall inte lika gärna hävda att vi aldrig borde lämnat träden eller klivit upp ur havet?

När maten talar för sig själv

Jag vet inte hur det är med er men själv föredrar jag att grönsakerna håller tyst....

posted from Bloggeroid

Sångfågel på menyn?

Tittade på veckans recept i ett av alla reklamblad som dimper ner i brevlådan och vad har de för recept? Ena dagen renskavspyttipanna med gröna ärtor och andra dagen penne carbonara med Pernilla Wahlgren. Kanske är det rent av meningen att man ska förtära Pernilla som en uppladdning till melodifestivalsfinalen på lördag? Men nej tack: jag tror hon är lite seg och frågan är om inte bäst före datum har gått ut också.

posted from Bloggeroid

Hur länge kan man hävda att det är för nytt för föräldrar att förstå?

Efter att ha läst en artikel som kritiserar medias beskrivningar av ungdomars spelvanor i DN igår så funderar jag på hur länge till man kommer kunna hävda att datorspelande är ett ungdomsfenomen som vuxenvärlden står helt oförstående inför för att det är så "nytt".

Datorspel i olika former har trots allt funnits ett bra tag nu. Själv har jag sedan tonåren spelat mig igenom allt från diverse amigaspel, gamla FPS-spel som Castle Wolfenstein och Doom för att nu sedan länge mest vara en WoW-spelare. Jag lär ju knappast vara den enda föräldern idag som har erfarenhet av den sociala gemenskap som finns i ett onlinespel eller som kan känna igen viljan att bli bättre, få ha ihjäl svårare bossar och kunna glänsa med bättre grejer.

Att spela datorspel är inget som man automatiskt slutar med för att man blir vuxen och idag borde ganska många föräldrar ha egna erfarenheter av spelande. Därför tycker jag det är konstigt om föräldrar fortfarande ska beskrivas som helt handfallna och komplett oförstående.

Sen handlar det ju om att göra saker med måtta, så att inte spelandet tar över hela livet men det är varken ett specifikt tonårsproblem eller ett vuxenvärlden-begriper-inte-spel-problem.

posted from Bloggeroid