Jag är Zlatan

Eller det är klart att jag inte är Zlatan, men jag har i alla fall läst hans hajpade självbiografi Jag är Zlatan:Zlatans egen berättelse. Jag har ju egentligen ingen aning om hur Zlatan pratar mer än det lilla jag har hört honom på en och annan presskonferens genom åren men för min del så känns det som att David Lagercrantz har fått till tonfallet. Det känns som att det är Zlatan som berättar. Det är rakt, rätt kaxigt (särskilt när det gäller fotbollsdelarna) men samtidigt väjer inte boken för det svåra och jobbiga, som att känna att man inte passar in och att ha en uppväxt som innefattar kylskåp som ekar tomma, en mamma som sliter för familjens försörjning men som också slår barnen med köksslevarna och en pappa som dricker för mycket. Jag blir upprörd när jag läser om föräldrarna som gjorde en namninsamling under tiden som Zlatan spelade i Malmös ungdomslag för att få bort honom ur laget för att han inte passade in. Det är spännande att läsa om karriären i Europas olika topplag och allt spel som finns runt fotbollen och när jag har läst färdigt så unnar jag verkligen Zlatan alla hans framgångar.

Jag läste idag att boken antagligen kommer att bli en film och det är klart att den måste bli det. Zlatans liv har ju potential att bli en film med i stort sett alla hollywoodingredienser: en kämpig barndom, en stor talang, stora framgångar och stora motgångar, svek, intriger, bråk och kärlek. Och förhoppningsvis ett lyckligt slut.

Äntligen en platt

I höstas när vi var och hälsade på min mans 91-åriga far kommenterade Linnéa att till och med gammelfarfar hade en platt-tv men inte vi.

Det är sant att vi har varit tjock-tevens sista bastion. Vi har hållit ut länge. Eller snarare har vår inte platta tv varit en kvalitetsprodukt. Det är den faktiskt fortfarande, fast numera får den husera på nedervåningen och i vårt vardagsrum står en slimmad (fast samtidigt bred) ny, tjusig (nåja) tv.

Julen är för alla

Jag är hjärtligt trött på allt tjat om att julen är barnens högtid. Julen är inte en specialdesignad högtid  för barn, där allt från julgran till presenter är till för barnens förnöjelse. Det är inte heller en högtid som automatiskt saknar mening om det inte finns barn med i firandet.

Jag gillar verkligen  julen och jag gör det i egenskap av den vuxna person jag är. Jag älskar att få lysa upp vintermörkret med ljus och julpynt. Jag gillar att få vara ledig efter en lång höst. Jag tycker om att baka och göra godis. Och ja, jag gillar att både ge och få julklappar.

Jag tycker det är helt fel att lägga hela bördan på om en högtid känns lyckad eller ej på barnen. Varför ska de behöva känna pressen att tindra tillräckligt mycket för att göra de vuxna (som har ansträngt sig till det yttersta och pyntat, fixat och kanske samlat hela släkten för deras skull) glada just den 24 december? Och alla de som inte har barn? Om julen inte är komplett utan barn, ska de behöva känna att deras jul inte är lika mycket värd som bernfamiljernas? Det är den visst.

Alla får fira, hur mycket eller lite de vill, med eller utan barn. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt som till att säga att inte ens själva julafton är ett magiskt datum. Det funkar att fira före eller efter den 24:e också om det passar bättre utan att det är mindre värt. Inte ens Jesus, vars födelsedag julen högtidhåller, föddes ju den 24 december.

Språkfascisten julspecial

Det har sagts förr, inte bara av mig, och det kanske kan verka självklart men på förekommen anledning (inte närmare angiven mataffär) så vill jag påminna om att skum tomte och skumtomte inte är samma sak.

Julglamour i det lilla

posted from Bloggeroid

Säkert

Det projekt jag jobbar i gör mig just nu helt frustrerad. Det finns ingen styrning så folk gör lite som det faller dem in. De som borde leda gör det inte. Tidsplanen går åt pipan för det är så oorganiserat. Jag har satt mig i rollen som den som ifrågasätter rådande (o)ordning och har med det blivit den jobbiga.

Idag på lunchen fick jag en lyckokaka med budskapet: " Many people will be drawn to you for your wisdom and insight".

Den kakan måste varit felbakad.

posted from Bloggeroid

Svart

Just nu är det banne mig mörker både ute och inombords. Kompakt.

Dags att gå och lägga sig. Och be en stilla bön att Lilly sover vaknar lite senare än hon gjort de senaste dagarna.

"Upp hoppa, hoppa!" klockan 04.45. Skulle inte tro det...

Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Jag har ju hört att den ska vara bra men jag har ändå tvekat att läsa Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Ska jag vara helt ärlig så tror jag att jag var rädd att den skulle vara ett stort jaha. Sex tjejer (som självklart är olika varandra men går på samma skola) upptäcker att de har övernaturliga krafter, en namnlös ondska som hotar världen och allt utspelar sig i ett litet samhälle någonstans i Sverige. Det hade kunnat bli hur förutsägbart och trist som helst men tvärtom. Jag fastnade totalt och sträckläste hela boken. Jag gillar att huvudpersonerna sammansatta och inte alltid självklart verkar för det allmänna bästa. Om man, som en av huvudpersonerna, har varit mobbad i skolan och har en nedgången mamma och plötsligt upptäcker att man har en förmåga att styra andra människors vilja, vem skulle inte frestas att se till att man blev mer populär och se till så att mamma förvandlas till den engagerade och bullbakande mamman man drömt om, även om det var riskfyllt?

Som vuxen tycker jag inte att man ska avskräckas av att boken betecknas som en ungdomsbok (fast det kanske inte hindrar någon om man tänker på alla icke-ungdomar som läser tex Twilight och Harry Potter). Jag tror nästan alla kan känna igen sig i de tonårs- och skolrelaterade våndor som beskrivs.

Cirkeln är första delen i en trilogi. Andra delen heter Eld och kommer i vår.

Lite omskakad

Man känner sig lite sliten och tänker att det är nog hösten som tar ut sin rätt. Sen blir man sjuk en sväng men det går ju över. Och det är lite mycket på jobbet men det är ju som det är. Så mår man lite konstigt igen men i morgon är det planeringsdag på jobbet och det är viktigt så stanna hemma känns inte som ett alternativ och även om man har den där känslan av att allt inte är som ska så känns sjuk inte heller riktigt som rätt beskrivning. Under planeringsdagen känns det mer och mer som att något kanske ändå inte är helt rätt. Framför allt känns det lite som att en mindre elefant har satt sig på bröstet. Obekämt. Men det är inte förrän på hemvägen från jobbet som man blir lite fundersam. När trycket från elefanten som parkerat sig stadigt över bröstet börjar stråla ut åt vänster sida. Då tänker man att kanske ska man ringa till vårdcentralen i alla fall. Fast det känns lite fånigt för det är ju säkert inget. Och så ringer man till vårdcentralen och de säger att man ska åka till sjukhuset på en gång för om man har ont på det viset så måste man utesluta att det är något farligt. Då blir man lite orolig. Och sen kommer man till akuten och när man då bara behöver vänta i fem minuter innan man ligger på en brits med blodtrycket taget och en massa EKG-sladdar fastsatta över bröstkorgen, då blir man rejält nervös och tänker att om de tycker att det är bråttom att ta hand om en på akuten så är det allvar  (för man förstår ju att det är risken för att det skulle kunna vara hjärtinfarkt som gör att det blir sånt pådrag, även om ingen säger det rätt ut). 

Men som tur är så ser EKG:et bra ut och de andra proverna som tagits för att utesluta hjärtfel ser också bra ut. Läkaren säger att troligen har jag fått lungsäcksinflammation som en svit efter att jag var sjuk för några veckor sedan. Det kan göra ont och göra att det känns tungt men det är inte farligt.

Då är man jäkligt tacksam, för en stund där hann man tänka rätt många tankar om livet...

Utmaning

Ibland läser jag artiklar som ger råd om hur man håller formen  på semestern och då tänker jag vadå? Själv tycker jag att det är som allra lättast att träna när jag är ledig. Då har man ju tid och oftast är det sommar också. Nej, det svåra är ju att fortsätta träna när vardagslivet tränger sig på och det är mörkt, kallt, snöigt och glashalt och förkylningarna står som spön i backen.

Som nu.

Det har varit minst sagt sporadisk träning de senaste två veckorna. Men i helgen sprang jag 6,5 km och det kändes okej. Och igår bet jag ihop och sprang 5 km på löpbandet i källaren (vi har ett riktigt proffsigt sådant som vi har köpt av en av min mans mer dedikerade träningskompisar som var tvungen att göra sig av med det när han skulle flytta ihop med sin flickvän eftersom deras gemensamma lägenhet var av det mindre slaget och det enda stället löpbandet hade fått plats var i köket och där insisterade flickvännen på att de skulle ha ett köksbord). Fem km är ungefär vad jag klarar mentalt på löpband utan annan distraktion än musik.  Om jag inte hade varit så trött att det var en ren andens seger över materian att jag överhuvudtaget kom till skott att göra något alls, så hade jag kopplat in min laptop och tittat på ett avsnitt av Dead Zone medan jag sprang. Tv-serier är perfekt att springa till. Ett träningspass, ett avsnitt och så kan man ha en serie som man bara tittar på när man tränar för lite extra motivation.

Source Code

Det är mest jobb och jobb nu men igår kväll lät vi bli allt vad arbete heter och såg en film i stället.

Source Code är en sån där film där man inte kan återberätta för mycket av handlingen  för att inte förstöra hela filmen för den som ska se den men i korthet handlar det om en militärpilot sitter på ett tåg som visar sig ha en bomb ombord. Bomben sprängs, alla passagerare dör och piloten vaknar upp. Det visar sig att händelsen på tåget är en inspelad version av en av de dödade passagerarnas sista minnen och att pilotens uppdrag är att återuppleva minnessekvensen gång på gång för att ta reda på vem som placerat ut bomben för att förhindra nya dåd.

Det är roligt när man blir lite överraskad av en film på det sättet att man tycker att den är oväntat bra och det blev jag av Source Code. Det kan till viss del bero på att jag inte har läst eller hört speciellt mycket om filmen innan jag såg den och därför inte hade särskilt mycket föreställningar om hur den skulle vara. Sen kan det bidra att jag har en förkärlek för filmer som involverar vilken typ av virtuell verklighet som helst med tillhörande dilemma om vad som är verkligt eller ej. Samtidigt är det en konst att få till sådana historier och det tycker jag Source Code lyckas med. Jag kan också tillägga att jag gillar Jake Gyllenhaal bättre med den mer normala kroppshydda han har i den här filmen än den uppumpade vaiant av honom jag såg i Prince of Persia - The Sands of Time, där jag hela filmen hade en känsla av att hans huvud inte hörde ihop med den bodybuilderliknande kroppen.

Det där andra

Jag: Jag tror Moa kommer åka ut ur Idol.
Min man: Det tror jag med.
Flora: Det vill inte jag. Demokrati!
Min man: Men om det ska vara demokrati så är det två röster mot en.
Flora: Men åh! Litteratur då! Eller vad det nu heter...

posted from Bloggeroid

Sista november

November är den månad jag tycker är jobbigast på hela året. Massor att göra på alla fronter och höstmörkret gör att jag helst skulle vilja gå i ide.

Men i morgon är det en ny månad. December gillar jag för julen gör mig inte stressad, den gör mig glad. Pyssla, göra godis, fixa julklappar och ha ljus och stjärnor i fönstret som lyser upp mörkret, det är för mig. Men jag tycker man ska göra julen (och alla högtider) till det man vill och det som passar just ens egen situation. Det handlar inte om flest och dyrast julklappar, den mest hemlagade julmaten eller att göra en miljon grejer "för barnens skull" som de sedan förväntas sitta och tindra med ögonen över som motprestation. Jag tror den bästa julen är den där förberedelserna också ger glädje. Om det sedan betyder att man går all in när det gäller julförberedelser eller om man inte bakar en endaste pepparkaka spelar egentligen ingen roll. Själv kör jag mer åt Adolphson & Falk-hållet...

I tomtetider

Linnéa och Flora har skrivit önskelistor och Lilly ville ju inte vara sämre så Linnéa hjälpte henne.
I slutänden såg Lillys önskelista ut så här:

• Blommor
• Kritor
• Pez-godis med jordgubb- eller apelsinsmak

Morgonfilosofering

Flora tittar på en annons för smycken och reflekterar:
Tänk vad tråkigt det måste vara att vara en atom i en diamant. Så ....stelt. Det måste vara mycket roligare att vara en atom som till exempel gör rost.

posted from Bloggeroid

Ur led är tiden

Förra året vid den här tiden låg snön halvmeterhög. I år ser det ut så här:

Buskarna knoppas.

Rhododendronen blommar om.

Klematisen blommar fortfarande.

En gul blomma jag inte vet namnet på ger inte upp.

Blä

Det kanske blommar lite i rabatterna men jag vill ändå säga att den här årstiden tar knäcken på mig. Allt det här mörkret gör mig både deprimerad och irriterad. Om min man inte står ut och vi blir tvugna att skilja oss så håller jag den här jäkla årstiden ansvarig!

Polkamöss

På torsdag är det julbasar på Floras skola. Förutom de saker de tillverkar under skoltid så behövs hjälp hemifrån med ätbara saker till försäljning. Julgodis fanns som alternativ och på pysselgudinnan Martha Stewarts hemsida hittade jag hur man tillverkar jättesöta möss med polkagrissvans. Under kvällen har familjen gjort tjugofyra möss och de är både till basaren och till en loppis som anordnas i helgen. Inte svårt alls och man slipper stå och baka på onsdag kväll. Perfekt. De enda man möjligtvis kan ha synpunkter på är att de enda polkagriskäppar vi hittade att ha som svansar inte var helt genusneutrala utan hade omslag med antingen bilar eller Disneyprinsessor. Men det lär knappt märkas när det är basardags på skolgården i mörkret som lägrar sig redan vid 16-tiden.

Nya skor

Nu är det bara ett matchande party som behövs...

1Q84 av Haruki Murakami

Jag är verkligen inte objektiv när det gäller Haruki Murakami. Vissa författare gillar jag bara helt reservationslöst och Murakami är en av dem. Så det är klart att jag tyckte om trilogin 1Q84. Hur skulle jag kunna låta bli att göra det? Jag tror att en anledning till att jag tycker så mycket om Murakami är att han nästan alltid rör sig i gränslandet till det mystiska och övernaturliga men på en sorts jordnära sätt. Vardagligt eller övernaturligt, allt liksom bara finns och personerna i böckerna lever på och förhåller sig till det utan några större åthävor. Det är lite samma känsla som jag tycker finns i Hayao Mayazakis filmer som Totoro och Ponyo på klippan vid havet. Mina barn har träffat en jättestor, lurvig skogsande, jaha men så spännande. Eller min son har tydligen träffat en flicka som egentligen är en fisk och dotter till havsgudinnan och en halvgalen vetenskapsman, jamen föralldel. Det kanske är udda men ingen gör ett stort problem av det.

I 1Q84 så hamnar huvudersonerna Tengo och Aomame på olika vägar i en parallell verklighet som är väldigt lik vår värld men som samtidigt innehåller både mystiska och skrämmande inslag. Tengo och Aomame delar ett starkt minne från barndomen och de upptäcker att de genom det minnet är sammanlänkade även i vuxen ålder. En del av historien utgörs av deras sökande efter varandra, men letandet kan inte ske särskilt öppet eller aktivt för Aomame måste hålla sig undan efter att ha dödat ledaren för en religiös sekt och Tengo har fullt upp på sitt håll med följderna av att ha fungerat som redaktör (eller snarare spökskrivare) av en historia som förmedlats av en mycket speciell ung kvinna som också har anknytning till samma religiösa sekt som Aomame är beblandad med.

Jag tycker 1Q84 är en fantastisk berättelse. När jag läst färdig så vet jag fortfarande inte allt men det gör inget. Det känns inte oavslutat utan som att det är så det ska vara. Och en sidoiaktagelse: jag har upptäckt att jag alltid blir hungrig när jag läser Murakami för mat beskrivs ofta i hans böcker. Det är oftast inga avancerade rätter, utan folk bara vardagslagar och äter men allt låter väldigt gott.

Rawfood-kex

Jag köpte Renée Voltaires rawfood-kex och de är himla goda men de är ju inte billiga direkt, så i helgen har jag prövat att baka egna. Det är inte svårt men det tar lite tid eftersom kexen ska torka på låg värme i ugnen.

Så här gjorde jag:

Ingredienser

1 dl linfrön

1 dl sesamfrön

1 dl pumpakärnor

1,5 tsk Renée Voltaire lantbuljong

Knappt 3 dl vatten

Man kan ta vilka frön man vill (och i något recept såg jag finriven soltorkad tomat) men linfröna måste vara med eftersom de bildar ett geléigt ämne när de läggs i blöt som håller ihop kexen.

Blanda alla ingredienser i en bunke och låt stå minst en timme. Lägg ett bakplåtspapper på en plåt och bred ut frö-smeten. Jag bredde ut den ganska tunt för jag tänkte att annars tar det väl evigheter innan kexen torkar men jag tror att det funkar att göra tjockare kex också om man föredrar det.

Sätt in plåten i ugnen på 50-60 grader tills kexen är helt torra. Det tog ungefär 8 timmar för min del. Om man har varmluftsugn kan man köra flera plåtar samtidigt. Har man inte varmluftsugn ska ugnluckan stå lite på glänt under torkningen för att släppa ut fukt.

Resultatet ser ut så här:

Om man inte är fettfobiker (och det är inte jag) så är det gott med smör på dem.

Förvirrad

Ni som känner mig och vet att jag hyser ett nästan pinsamt intresse för melodifestivalen kanske undrar hur det kommer sig att jag inte har kommenterat nyhetsbomben att Björn Ranelid ska vara med nästa år? Det är nog för att jag fortfarande är lite förstummad och i chock. En massa funderingar väller upp inom mig. Vad ska han göra? Sjunga ska han ju enligt egen utsago inte göra och dansa hoppas jag innerligt att han inte ska göra efter att ha sett honom i Let's Dance. Ska han recitera aforismer som ett slags poetisk rap? Hur stor skämskudde kommer jag att behöva där i tv-soffan? Och de eviga frågorna: varför är karln morotsorange och varför kan han inte knäppa sina skjortor?

Här ordnar och fixar man och vad blir det?

Här hade man mobiliserat barnen för att rädda måndagen, när min man är på kurs sen ska på jobbaktivitet på kvällen och jag skulle på kundmöte som var utsatt att sluta kl 17. Linnéa skulle rädda familjeäran genom att gå och representera familjen på Lillys föräldrafika på dagis (det är samma dagis som Linnéa gått på så det är inte okänd mark) och sedan gå hem med Lilly. Flora skulle handla med sig mat från Thaikiosken vid skolan på vägen hem och så skulle alla barnen ses hemma och kunna äta middag i god tid innan Linnéa ska på friidrottsträning och så skulle jag komma hem vid 17.45.

Allt var ordnat och alla var taggade och vad händer? Kunden ställer in mötet sent i fredags eftermiddag. Tala om antiklimax.

Men nu kan jag i alla fall gå på föräldrafikat (Lilly kommer ha en välrepresenterad familj för Linnéa tänker fortfarande gå hon med) och jag tror det kommer bli thai-middag också.

Men ändå: så mycket fix och så blir det ingenting. Lite störande är det.

Barnböcker som får mig att blinka en gång extra varje gång jag läser dem

Allrakäraste syster av Astrid Lindgren

Det kanske finns andra utgåvor men den med illustrationer av Hans Arnold kommer alltid vara den rätta för mig. Den bok jag fick som liten är still going strong i familjen och numera är det Lilly som lyssnar på historien om Barbro som har en hemlig tvillingsyster som bor under rosenbusken i trädgården. Och varje gång vi kommer till slutet och huvudpersonen har fått sin efterlängtade hund och Salikons rosor har vissnat så känner jag hur jag blir lite blank i ögonen.

En stjärna vid namn Ajax av Ulf Stark

Ulf Stark är en fantastisk barnboksförfattare och Stina Wirsén är en favoritillustratör så förutsättningarna är ju goda från början för den här boken som handlar om enliten  pojke och hans vänskap med familjens hund. Pojken och hunden växer upp tillsammans men med tiden blir hunden gammal och trött och en dag så är hans liv slut. Pojken sörjer men kanske har hans vän förvandlats till en stjärna och kanske går det att resa ut i världrymden och få tillbaka honom?

Jag läser och får kämpa för att hålla tårarna tillbaka när jag läser, både för att det är sorgligt och för att det är så fint.

Ibland får man ge sig själv en liten present

posted from Bloggeroid

Ur funktion

Jag har sedan Lillys födelse inte behövt använda någon väckarklocka. Hon har vaknat mellan 05 (i värsta fall) och 06.45 (i bästa fall) vardag som helg. Men nu har jag kommit sent till jobbet två dagar den här veckan för att jag har vaknat av att Linnéa och Flora ställer in frukostdisken i diskmaskinen eller håller på att borsta tänderna. Då är klockan närmare 7.30.

Fast nu är det ju helg så i morgon kommer Lilly helt säkert vakna senast 06.30 och glatt ropa "Upp hoppa, hoppa!"

15-årsjubileum

Femton år. Så länge har min man och jag varit gifta idag. Det är ganska lång tid. När jag tänker på det så är jag faktiskt lite stolt över att vi har tagit oss hit tillsammans. Någon räkmacka har det inte varit. Ibland har det mer varit som en massa knäckebrödssmulor utspridda i sängen. Jobbigt och skavigt med styvfamilj, barnlöshet och olika sätt att  hantera svårigheter. Min man är nog den som kan göra mig argast. Jag läste en gång en intervju med Martina Haag där hon sa att hon kan bli så arg på sin man Erik att om hon hade haft en sån där elpistol som kan ge någon en jättestark stöt så personen bara ligger kopkrullad som en ostbåge på golvet så skulle hon lätt kunna använda den på honom när hon blev arg. Ungefär så kan jag också känna. Men samtidigt är min man också den som jag blir glad av. Vi har roligt tillsammans och jag tycker att han är vanvettigt attraktiv till både kropp och själ. Ibland när jag tittar på honom tar hjärtat än idag ett sånt där litet glädjeskutt som man kan känna som nyförälskad. Jag hoppas vi ska få åldras ihop ochatt  när vi blir gamla och skrynkliga som små russin så ska vi sitta där på ålderdomshemmet (ett trevligt sådant, inget skandalboende a la Carema) och hålla varandra i handen och fortfarande tycka att den andre är världens finaste.

Mycket

Nästa vecka är min man  på kurs och kan inte hämta på dagis. Självklart hopar sig eftermiddagsaktiviteterna då. Jobbmässigt har jag sagt nej till allt utom ett eventuellt kundmöte på måndag som jag hoppas blir flyttat för då kan jag gå på föräldrafika på dagis. Annars har Linnéa lovat att hämta och fika vilket ju är väldigt gulligt av henne.

Det jag funderar på är varför det ligger så nära tillhands att ha dåligt samvete för allt jag inte kan vara med på? Särskilt föräldrafikat. Jag menar, om man är en bra förälder så går man ju på föräldrafika eller hur? Men ibland funkar det fasiken inte. Och det kan ju inte vara ett enda fikatillfälle som avgör föräldraskapet till min fördel. Det vägrar jag tro.

De senaste dagarna - snabbreprisen

Torsdag:

• Stuvar in hela familjen och packning som om vi skulle flytta för alltid i bilen.
• Åker till mina föräldrar en timme söderut och åt lunch och tittar på framskridandet av deras husbygge. (Det blir jättefint och jag förtränger helt de lårbens-/hjärtinfarktsrisker det eventuellt innebär att två 70-plussare i stort sett bygger hela innanmätet på sitt nya hus själva. Jag föredrar att se det som att det säkert är bra att hålla sig aktiv på äldre dagar. Jag menar, att tex bära in ett par hundra kilo kakel måste ju betraktas som styrketräning om något. Och det är ju i högsta grad frivilligt, allt byggandet).
• Åker från mina föräldrar på kringelikrokvägar för att efter en smärre evighet till slut komma ut på motorvägen i Nyköping.
• Fortsätter till Helsingborg och äter en sunkig middag på vägen.

Fredag:

• Vaknar i min mans fasters och farbrors lägenhet som vi fått låna (fastern och farbrodern tillbringade helgen på sitt sommarställe). Lägenheten är typ motsatsen till vårt hus, dvs. välstädad med väl utvalda saker arrangerade på ett smakfullt sätt och inte ett dammkorn så långt ögat når. 
• Stuvar in hela familjen och tar färjan över till Helsingör (här kan man säga en hel del om användarfientligheten hos Scandlines online-bokningssystem men jag måste snart gå och lägga mig och har inte tid till en sådan utläggning) och åker vidare till Louisiana.
• Är uppspelt som ett barn på julafton av att få se Klee och Kobra-utställningen, få måla och göra lersaker med barnen i verksataden och gå runt i parken och se på skulpturerna. God mat var det i restaurangen också.
• Tar färjan tillbaka till Helsingborg.
• Åker till min mans farfar och gratulerar honom på hans 91-årsdag med whisky och choklad och äter  enorma mängder smörgåstårta. Vi stannar tills Lilly är akut övertrött efter dagen och inte går att ha i möblerade rum längre.

Lördag:

• Packar ihop det mesta.
• Min man och barnen åker med farfar för att lägga blommor på farfars framlidna frus grav. Jag är hemma i den lånade lägenheten för att kunna ha lunch redo när de kommer tillbaka för att varken barn eller åldring ska riskera att svimma av av hunger innan maten är klar.
• Min man skjutsar hem en trött farfar.
• Gör vårt bästa för att återställa lägenheten till sitt ursprungliga, skinande skick. Tror vi lyckas någorlunda.
• Stuvar in familj och packning i bilen.
• Åker till min mans fasters och farbrors sommarställe mitt ute i skogen strax utanför Örkeljunga. Beundrar skogsutsikten och fikar i uterummet.
• Stuvar in familjen i bilen igen och beger oss av hemåt.
• Vägrar äta sunkmat till middag och stannar på Gyllene Uttern utanför Gränna och äter god mat i stället.
• Kommer hem 22.30
• Somnar kl 23 i Lillys säng när jag nattar henne.
• Vaknar 02.15 och är helt groggy men vaken.
• Dricker ett glas vin och spelar lite Wordfeud.
• Somnar igen 03.20.

Söndag:

• Vaknar i min egen säng.
• Börjar rensa ut i rummet som gud glömde på undervåningen.
• Räfsar otroliga mängder löv i trädgården men inser att det är lite av en sisyfos-uppgift. Hur mycket jag än räfsar så finns det ändå mer löv kvar. Men det är trevligt att vara ute. Konstaterar att naturen fått spatt av det för årstiden varma vädret för på en smultronplanta på balkonen håller smultron på att mogna.
• Rensar ännu mer i rummet som gud glömde.
• Cyklar och handlar mat i mörkret som lagt sig kompakt vid 17-tiden.
• Håller på att somna hos Lilly ikväll också men lyckas ta mig därifrån innan jag tuppat av fullständigt.
• Kommer på att jag ska blogga alldeles för sent.
• Ska gå och lägga mig nu på en gång.

Mörkrets tid inledd

Nu har det varit vintertid i tre dagar och det är redan kolmörkt vid 17-tiden.

Jag vill bara gå i ide och vakna i slutet av mars.

Dagar, veckor, månader? Vad tror ni?

På förekommen anledning undrar jag: om man sitter och gnäller på sin respektives mindre bra sidor när man är på middag hos vänner tillsammans med sagda respektive, hur långt har då förhållandet kvar till skilsmässa?

Undrar jag och min man som hade fullt sjå att med vara diplomatiskt neutrala och samtidigt utstråla en aura av att byte av samtalsämne vore väkommet.

Prisa gud...

...min man har låtit surdegen reinkarneras, vilket innebär att vi just nu får äta världens godaste bröd i familjen Maxima.

Vad är det som är så upprörande egentligen?

Till alla er som tycker att Halloween är en amerikansk styggelse och som ondgör sig över att barn klär ut sig och kör bus eller godis och gnäller på att svenskar firar på fel dag vill jag bara säga mina enkla åsiker:
1. Sedan när blev det otillåtet att fira "nya" högtider i det här landet?
2. Vad jag vet finns det inget förbud mot anpassa högtider nationellt om det så inbegriper att byta dag för firandet.
3. Vad mig anbelangar så tycker jag att alla tillfällen att liva upp höstmörkret  är av godo.

Och ni som förfasas över Halloween, borde ni inte inte gnälla lite över de kristna högtiderna vi firar också? Hela kristendomen är ju importerad och mer eller mindre påtvingad folk med tvång dessutom.

Black Swan

Bara så ni inte tror att jag alltid gnäller på alla filmer jag ser. Ikväll tittade jag på Black Swan och den var fantastisk. Obehaglig på ett ont i magen vis, men det var en del av det som gjorde filmen så bra.

Svart, vitt och lite orange

Igår såg jag Tron Legacy. Jag är ju lite svag för allt vad virtual reality heter så jag skulle gärna vilja kunna säga att jag tyckte det var en bra film. Men jag kan faktiskt inte det. Det som störde mig mest hela filmen igenom var: om så avancerad teknik är upfunnen att man kan skapa en virtuell värd som går att leva i, varför i helsike har då den världen genomgående en estetik som mest påminner om en marginellt upphottad dos-prompt?

En gång är en slump men...

Nu kanske inte de flesta (om ens någon?) i min läsarskara spelar World of Warcraft. Men ändå:
I spelet finns en slutboss (eller beroende på hur man ser det så finns det flera men vi pratar om den senaste i raden). Det är en stor drake vid namn Deathwing. Tydligen flyger Deathwing runt lite då och då på olika ställen i världen och visar sitt allmänna missnöje med tingens ordning i väntan på att vi spelare ska få en chans att försöka ta kål på honom (jag tror det är en handrake) i en framtida patch. Jag för min del har aldrig stött på honom men min man har ikväll för andra gången lyckats stå i drakens väg och blivit grillad av dess eld.

Om ni frågar mig så tror jag att det är något personligt...

Olika

En del barn springer runt fortare och fortare ju tröttare de är (så var Viola när hon var liten) . Lilly däremot vill sova när hon är trött. Idag var vi hemma hos en dagiskompis efter dagis. Vi stannade kvar på middag och det var väldigt trevligt. Vid tio i sju kom Lilly ner med en kudde, tog nappen och bäddade i hörnet av köket och lade sig ner och blundade. Då inser man att det är dags att gå hem.

posted from Bloggeroid

Second breakfast

Jag åt väldigt lite frukost hemma i morse så vid kvart över tio var jag jättehungrig. Jag gjorde i ordning mjölk och flingor och när jag satt i lunchrummet kom det in en person och kommenterade "Är det tidig lunch?" . Jag svarade "Nej, jag är som en hobbit" och personen såg helt blank ut i ansiktet.

Varpå jag påminner mig själv om att inte alla har "Sagan om ringen" i sitt mentala referensbibliotek....

posted from Bloggeroid

Okej då

Ibland gör sig hösten till och är riktigt vacker.

posted from Bloggeroid

Nej, det är inte okej

Om jag inte redan vore gift så tror jag att jag skulle fria till Fredrik Backman. Läs hans krönika om Juholt-affären (eller vad bidragsroffandet nu kallas). Jag håller helt med. Som väljare kan jag stå ut med mycket men jag vill faktiskt inte rösta på någon som är korkad.

För övrigt tycker jag att Göran Greiders Juholt-snyft artikel i Metro igår var bland det mest patetiska jag har läst på länge.

En stilla vädjan i höstmörkret

Alla ni cyklister som av ert beteende att döma försöker begå assisterat självmord genom att fara runt som dårar i höstmörkret utan lyse (till exempel du som for ut som en galning mellan några hus, rätt ut över ett övergångsställe utan att se dig för och än mindre sakta ner ens för en sekund eller du förälder (!) som körde runt med ditt barn i någon slags cykelvagn utan ens en sketen reflex till hjälp för att se dig), kan ni vara snälla och hitta på något annat sätt att avsluta era liv om det är det ni prompt vill för jag vill inte bli orsak till er död hur korkade ni än verkar vara!

Uppätna?

Hur kommer det sig att varje höst när vantsäsongen börjar, så finns det bara udda fingervantar i lådan där vantarna lades ner i våras? Är det tvättmaskinstrollets vantätande kusin som bor i vår vantlåda?

Om det är så, har jag en fråga till båda trollen. Vad är det här med att bara äta upp den ena halvan av ett par? Om det nu ska ätas så ät åtminstone upp hela par era bortskämda typer!

posted from Bloggeroid

Immun?

Jag kan inte låta bli att säga det: om Håkan Juholt hade varit kvinna så hade han fått avgå för länge sedan. Att vara en vit, medelålders, lagom tjock man med valrossmustasch verkar fungera som ett lager teflon. Skit fastnar inte utan rinner bara magiskt av...

De ickesynliga av Fredrik Härén

När jag läst ut De ickesynliga av Fredrik Härén så är jag lite förbannad. Problemet med den här boken är inte handlingen i sig. Boken har en spännande idé: att det finns ett annat folk som lever sida vid sida med människorna, som är nästintill osynliga men som kan vissa människor. Människorna och de ickesynliga är varandras motpoler och andra hälft precis som yin och yang. De ickesynliga följer människors liv och kan både vaka och bevaka dem. Ibland märker människor deras närhet via ett barns låtsasvän eller genom små vardagsmysterier som att saker försvinner och oförklarligt dyker dyker upp igen. Av olika anledningar är det kritiskt att de ickesynligas existens förblir okänd för majoriteten av mänskligheten.

Huvudpersonen i boken, studenten Alexandra, kommer de ickesynliga på spåren via ett skolarbete om barns låtsasvänner. Hon kommer i kontakt med ett sällskap som både har ett sätt att se de ickesynliga och som arbetar för att de ska förbli en hemlighet. Så långt är allt väl, men nu kommer problemet och det är tyvärr huvudpersonen själv. Folk får bete sig precis hur som helst i böcker och filmer för min del, bara det känns som att det de gör är logiskt utifrån omständigheterna och hur personerna är beskrivna. Vad jag inte klarar av är en huvudperson som det första hon gör är att gå och babbla om den jättehemlighet som hon just fått ta del av (inklusive information om hur oerhört viktigt det är att hålla tyst om alltihop) till någon som borde vara den sista person hon skulle vilja berätta något för. Det finns ingen som helst vettig förklaring till hennes beteende. Resten av boken distraheras jag av att det känns som att författaren har offrat huvudpersonen för att lättare få till dramatiken i sin historia.

De ickesynliga vill vara både en spänningsroman och en bok som diskuterar hur vi ser på livet, vad som är verkligt och inte och vad som är viktigt. Det är synd att det blir lite  platt fall. Det känns som slöseri med ett bra upplägg.

Lite lagom okoll

Det fanns en tid då jag hade örnkoll på allt som var planerat och som skulle göras. Jobbgrejer, utflykter på dagis, privata aktiviteter, allt fanns i min hjärna och även om jag hade en kalender så var det sällan jag faktiskt behövde dubbelkolla i den.

Så blev jag sjuk. Av för mycket jobb i en helt rubbad arbetsmiljö kombinerat med egna prestationskrav. Jag var borta från jobbet i ett halvår. Jag hade tur och fick bra hjälp, vilket jag är mycket tacksam för då jag har förstått efteråt att det inte är självklart.

Idag har jag varit frisk länge och på många sätt mår jag bättre nu än innan jag blev sjuk. Jag har blivit bättre på att lyssna på mig själv när det är på väg att bli för mycket och inse att det inte går att klämma in allt. Något som har gått förlorat är förmågan att hålla min kalender i huvudet. Nuförtiden måste jag skriva upp allt och jag har ändå generellt sämre koll. Matsäckar kan få panikgöras och föräldramöten poppar upp som överraskningar. Igår insåg jag att jag hade läst slarvigt på inbjudan till ett lopp jag ska springa i helgen och missat att hämta ut nummerlappen så nu får jag åka dit tidigare på söndag i stället och fixa nummerlappen då.

Lite opraktiskt är det ju ibland att inte alltid ha lika mycket koll men oftast funkar det ändå. Det känns rätt skönt att inse det.

posted from Bloggeroid

R.I.P

Det känns sorgligt att Steve Jobs är död. Man kan tycka vad man vill om Apple i sig (själv äger jag inte en enda Appleprodukt) men det går inte att komma ifrån att Jobs var något som är alltför sällsynt i teknikbranschen: en person som förstod och hade en vision om hur man omsätter teknik till något som är enkelt för användaren.

Det är stort.

Äntligen

Tomas Tranströmer är årets nobelpristagare i litteratur. Han har ju funnits med i diskussionerna om vem som bör få priset i evighet så det var ju bra att det äntligen blir han. Och det är ju extra trevligt att priset går till en svensk. Senast var väl 1974 och det är ju ett tag sedan.

Små, små ord...

Igår kväll skojade jag med Lilly när vi låg i hennes säng och skulle läsa saga. Då vände hon sig mot mig, klappade mig lite överseende på armen, log och sa: "Du e söt. Du rolig."

Det ska inte mycket till för att ens hjärta ska svämma över av kärlek.

Vinterdess på?

Nu när det är ovanligt varmt för årstiden (termometern hemma hos oss visade 15 grader i morse) så är jag helt förundrad över hur datumstyrda många verkar vara när de klär sig. På tunnelbanan ser jag folk med täckjackor, yllehalsdukar tätt lindade kring halsen och vintermössa. Själv står jag och tycker det är smått varmt i min tunna kappa.

Vad beror det här på? Har folk ingen termometer? Tänker de att 1 oktober åker vinterkläderna på oavsett väder ungerfär som att byta däck på bilen ett visst datum? Jag tycker det är lite fascinerande och helt obegripligt.

posted from Bloggeroid

Dagens anspråkslösaste

Flora: "Jag skulle vilja ha ett djur som flyger och som kommer när jag kallar på det!"
Min man: "En drake?" (Vi har sett Draktränaren i helgen)
Flora: "Ja....eller en blomfluga!"

Tid för tänk

Man hinner tänka en hel del de kvällar det tar två - tre timmar att få Lilly att sova nu när hon är sjuk*. Men det vore kanske mer avslappnat att filosofera om ditt och datt om man inte låg bredvid någon som beter sig som om hon imiterar en elvisp på högsta fart och som inte sparkar en i magen hela tiden.

*Häromkvällen hade hon hög feber och ikväll hade hon nässelutslag som kliade hela tiden.

Till en föraktad filmgenres försvar

Barbie-filmer hör ju inte till det creddigaste man kan låta sina barn se direkt. Kanske anses man i vissa läger till och med lite som en moraliskt förfallen förälder som låter sina barn se sådana filmer, fyllda av rosa och datoranimerade som de är. Jag är dock lite av Barbiefilmernas försvarare efter att ha sett de flesta ett oändligt antal gånger under tre döttrars Barbieperioder. Alla filmer har minst en (oftast två) kvinnliga huvudpersoner som inte alls är några menlösa våp (trots en envis förkärlek för klänningar av prinsessmodell) utan handlingskraftiga människor som besegrar trollkarlar, räddar kungariken undan bankrutt, ser till att det det blir fred mellan kungariken och gör andra stordåd.

Män finns också med i filmerna men det är aldrig de som är avgörande för att fixa det lyckliga slutet. I Barbieversionen av "Prinsessan och tiggarflickan" så gifter sig prinsessan med sin informator medan prinsen snällt får vänta på att få gifta sig med tiggarflickan tills hon har förverkligat sin dröm och rest världen runt som sångerska.

Faktum är att jag känner mig rätt säker på att alla Barbiefilmer klarar Bechdel-testet och det är ju mer än många filmer klarar av.

Höstdepp eller dipp

Även om värmen verkar dröja sig kvar den här veckan så är det höst. Det märks att det börjar bli mörkare både på morgnarna och kvällarna och jag känner att deppigheten börjar smyga sig på. Jag känner mig bara fel. Allmänt låg och lite som att jag står utanför mig själv och tycker att jag är en väldigt trist person.

Den berömda ketchupeffekten

Lilly är förkyld och har en röst som om hon halsat en flaska whisky. På dagen verkar hon rätt pigg men lagom till läggdags stiger febern. Hon är trött men febern gör att hon sover dåligt. Ungefär var tionde minut vaknar hon och gråter, både för att hon mår dåligt och för att hon är trött och egentligen vill sova. Hon vill inte ligga själv i sängen så jag får tillbringa hela kvällen bredvid henne. Just nu är hon jättemammig. När jag ska gå iväg någonstans är det värsta traumat. Jag får knappt borsta tänderna. Pappa däremot är helt dissad. Nej, nej! skriker hon när han försöker få läsa godnattsaga.

Det finns inga mellanlägen. I somras var det tvärtom. Då var pappa bäst och jag fick knappt göra någonting. Så nu är jag helt kluven: å ena sidan är det trevligt att få vara lite poppis som omväxling men å andra sidan är det ju inte särskilt eftersträvansvärt att bara en förälder i taget duger. Det vore ju till exempel trevligt om man kunde bytas av då och då kvällar som den här.

Och självklart är det så att just den här veckan är det högtryck på jobbet efter jag vet inte hur många veckors stiltje. Deadline på fredag. Och min man ska på konferens onsdag och halva torsdag. Jag förstår inte: ska det verkligen vara så svårt att hitta på en teknik så man lite behändigt kan klona sig när det behövs?

posted from Bloggeroid

Kan bli svårt men är kanske värt ett försök

Ibland undrar jag om det inte är enklast och lugnast att inte någonsin tycka något om någonting. Jag ska öva på att vara artigt undanglidande och att arrangera mina anletsdrag i ett neutralt men rent allmänt vänligt uttryck.

Fast jag kan ge mig den på att någon blir störd på det också.

Jaha

Ibland känns livet mest som att klafsa omkring i gyttja. Vardagsgyttja. Grått och slafsigt.

Och så en släng feber och allmän ottillräcklighet på det.

Tjoho.

Sådana dagar ska man kanske inte blogga. Det blir inte så intressant läsning.

Jag drar mig tillbaka under den där stenen där jag hör hemma...

Idiothinder för träning

Idag tänkte jag för första gången på år och dag ut och springa på lunchen (och då menar jag träna och inte springa i affärer för det var inte särskilt länge sedan). På förmiddagen hade jag ett möte som drog ut lite på tiden och efter det var jag tvungen att skriva klart ett dokument som ungefär gick ut på att om motparten inte går med på att ta vad vi tycker är deras ansvar utan försöker putta över det på oss av ren lathet, så kan vi inte svara för följderna vare sig för dem eller oss. När jag var klar hade klockan hunnit bli 12 och nästa inplanerade möte var klockan 13. Lite tajt om tid för att byta om, springa en runda, duscha och äta lunch och vara redo för telefonmöte klockan 13, så jag skippade tanken på träning. Klockan 12.50 ringer de som vi ska ha mötet med och undrar om det går bra att skjuta på mötet till klockan 14.

Hade de bara klämt ur sig att de ville flytta mötet lite tidigare hade jag hunnit träna. Jag blir så trött. Det är inte första gången representanter från just den här organisationen ställer in eller flyttar möten i sista stund. Antingen lider de av kollektiv fobi mot att tala om saker i tid eller så saknar de bara grundläggande arbetshyfs. Jag misstänker det senare.

Dagens blä

När jag cyklade hem idag så mötte jag en man i tjugoårsåldern som helt ogenerat stod på högersidan av gång- och cykelvägen och kissade. Ingen diskretion eller ansats att dölja sig bakom de buskar och träd som kantar vägen utan pang på, med snorren i näven, rakt utåt gatan.

När jag cyklade förbi så var jag frestad att att ropa "Män är djur!" till honom.

Uppmaning

Endometrios är en sjukdom som det absolut behövs mer uppmärksamhet kring (är själv drabbad) men jag tycker inte att det är okej att spamma uppmaningar om namninsamling i kommentarsfältet helt på måfå som någon har gjort, hur behjärtansvärd orsaken än är. 

Läs däremot gärna på Endometriosföreningens hemsida och skriv sedan på namninsamlingen gällande beslutsstöd för endometrios.

Förfärande avslöjande

Nu ska jag svära i föräldrakyrkan och erkänna att jag tycker det är döden tråkigt att gå på föräldramöten.
Hu! Tänker ni, vilken hemsk och oengagerad mamma som inte bryr sig om sina barns väl och ve i skolan och på dagis! Och ja, jag är en usel människa men det enda jag kan säga att är att när man hittills har tröskat sig igenom föräldramöten för tre barn på 13, 10 och 3 år så blir det ungefär samma saker som återkommer hela tiden (särskilt som alla barnen gått på samma dagis och i samma skola). Men eftersom närvaro på mötena är ett mått på engagemang så känner man ju pressen att närvara ändå. Min lösning just nu är att sloka så min man förbarmar sig och representerar familjen.

Sjusovare

Följande är återberättat av min man från när han och Lilly skulle gå till dagis härom morgonen:

(Lilly går ut genom dörren. På yttertrappan ligger en mördarsnigel)

Lilly: "Mördarsnigeln sover....shhhhhh.....tysta"

(Lilly smyger förbi snigeln och ser till att hennes pappa också gör det. Sen går de några meter innan Lilly stannar och ser ut som om hon plötsligt kommer på något. Hon vänder sig om mot trappan och ropar så det ekar över grannskapet):
"Men...det är ju morgon! Hallå mördarsnigeln, vakna! Det är morgon!!! Vakna mördarsnigeln!"

Synergieffekt

Jag tyckte jag såg någon rubrik härmomveckan som sa att rönen som ligger till grunden för LCHF-dieten är sponsrade av köttindustrin. Jag vet inte om det stämmer men om det ligger någon sanning i det, så har jag ett förslag: kan inte fett- och proteinivrarna gå ihop med till exempel pastatillverkarna och risodlarna och sponsra nån forskning som resulterar en ny diet. HCHF, det tycker jag låter perfekt!

Himmel över London av Håkan Nesser

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag är så besviken på Håkan Nessers serie om kommisarie Barbarotti. Varje historia faller liksom platt till marken på slutet och jag känner mig lurad som har plöjt flera hundra sidor för att i slutet få ett stort jaha i ansiktet. Men eftersom Nesser är Nesser så ger jag inte upp utan tog mig an Himmel över London. Efter att jag har läst boken så börjar jag undra om det är själva kommisarie Barbarotti som utgör problemet för Himmel över London är mer Nesser som han kan vara. Det handlar om verklighet och fiktion och gränslandet däremellan, livet och döden och ibland är det rätt pretto (inte så pretto som i Flugan och Evigheten dock tack och lov) men på ett bra sätt.

Jag är lättad.

Kaffebrödsförvirring

Jag har just ätit vad jag trodde var en muffin med lite konstig konsistens men det var tydligen en bulle, inklämd i en muffinsform som kamouflage. Kalla mig konservativ och kontrollfreak men jag tycker en bulle ska se ut som en bulle så man vet vad det är man äter.

Tandborstingsextremism

Läser i SvD att det finns föräldrar som struntar i att borsta tänderna på sina barn för att barnen inte vill och föräldrarna inte vill tvinga dem för det känns som ett övergrepp. I andra änden av spektrumet finns Bibi Stenman på tandvårds- och utvecklingsavdelningen som säger att föräldrar helst ska borsta tänderna på sina barn tills de är tio till tolv år.

Båda förhållningssätten känns lika väsensfrämmande för mig.

Sanningssägaren Fredrik

Efter mitt språkutbrott tidigare idag läser jag Fredrik Backmans senaste krönika och hur skönt är det inte med en man som rakryggat vågar stå upp och tala om sakernas verkliga tillstånd!

Bra räddning?

Om man hävdar att man aldrig har sagt att vissa personer är välkomna hem till en vid ett visst tillfälle och man, när man konfronteras med det faktum att man faktiskt bad de där personerna (som man inte bjudit) att ta med sig en viss maträtt, säger "Det vill jag inte kommentera!" har man då:

A) räddat sig ur en potentiellt pinsam situation med stil och bravur
B) sett för många amerikanska deckare och kräver en advokat i nästa replik
C) inte alla hästar hemma

Språkfascisten ryter till på ett upprört sätt angående något hon sett alltför ofta på sista tiden

Jag tycker att om man är journalist och faktiskt har skrivandet som sitt yrke, då är det väl inte för mycket begärt att man har lite koll på språket? Det är ju ändå en väldigt stor del av ens jobb. Och ja, jag inser att språket förändras med tiden och så men kollektiv felstavning bland alltfler skribenter i dags- och kvällspress är inte språkutveckling.

"I stort sett" heter det, inte "I stort sätt".

Jag bara var tvungen att få det ur mig.

Finblomma

En sån här fick jag i födelsedagspresent. Jag tycker den är jättesöt. Jag blir glad varje gång jag tittar på den.

Tveksamt

Min rumskollega på jobbet är en skrivbordsätare (det vill säga en sån som äter lunch vid skrivbordet, inte en som gnager på själva bordet). Inget fel med det men i morse när jag klev in i vårt rum så luktade det lite ... skumt. Källan till lukten visade sig vara en påse med en sushilåda och en salladsförpackning. Innehållet var uppätet men efter en helg i rumsvärme avgav alltihop en distinkt soplukt.

Lite sunkigt faktiskt.

posted from Bloggeroid

Ny chans för Håkan Nesser

Jag har precis börjat läsa Himmel över London. Såhär ca 50 sidor in i boken verkar den lovande. Jag hoppas det håller i sig.

Prisvärt

69 kr för en pizza och en drink, det låter ju inte dyrt. Då kan man beställa en Margaritha både att äta och dricka.

posted from Bloggeroid

Ung gästbloggare

Om någon tycker att jag var fåordig i förra inlägget så lånade Lilly min telefon i morse och hon har tydligen gästbloggat lite spontant.

posted from Bloggeroid

posted from Bloggeroid

När som helst är ett relativt begrepp

Linnéa har sitt mobilabonnemang hos 3. Vi har kostnadskontroll påslagen för att slippa oroa oss för vansinneshöga mobilräkningar. Den här månaden har Linnéa använt upp sin samtalspott och taket hävs inte förrän första september. Nu var jag inne på 3:s sidor för att kolla om det gick att lägga till en tjänst men det går inte för att abonnemanget anses spärrat pga av kostnadstaket. Då tänkte jag att jag prövar att sätta det högre så kanske spärren hävs men då tar det 24 timmar innan ändringen går igenom. Då tänker jag att det är lika bra att jag sätter tillbaka alltihop till som det var innan. Då får jag följande felmeddelande:

(För er som inte kan se så står det "Du måste vänta i 10 minuter innan ytterligare ändring kan göras. Vänligen försök igen senare. Och under står det "Du kan när som helst ändra nivåerna, pausa eller ta bort kostnadskontroll. Klicka på ändra om du vill göra ändringar")

Så jag väntar i tio minuter, försöker igen och då står det så här:

De som har låtit det här gränssnittet gå i produktion för att användas av 3:s kunder borde ha ett kok stryk! Och för att göra saken än värre (eller kanske som ett hån?) möts man av följande käcka budskap på startsidan för "Mitt 3":

Jag vill verkligen inte veta hur 3 skulle bete sig om de ansträngde sig för att vara användarfientliga...

Lätt är rätt?

På Lillys dagis så har de en kostpolicy som bl a innebär att mejerivaror som serveras är lättmjölk, lättfil och lättyoghurt och ost är av den nyckelhålsmärkta 17% varianten. Nu vet jag inte om det kommer bli ramaskri bland hälsomedvetna läsare men jag ställer mig lite frågande. Jag har varit med på dagis flera dagar förra veckan under invänjningen och allvarligt: vi pratar om barn som rör på sig hela dagen. De är ute flera timmar och springer, hoppar, klättrar, cyklar och gräver. De om några borde väl klara av att äta (och dricka) icke-lättprodukter och dessutom är det ju inga jättemängder vi pratar om. Jag är emot det här hysteriska fettjagandet i sånt som faktiskt är vanlig mat.

På väg

Messitröja, solglasögon, blå cykelhjälm och favvoryggsäcken och sen susa iväg med stil i full fart mot dagis i veckan.

posted from Bloggeroid

Divine intervention?

Strax efter att jag skrivit det förra inlägget får jag en nyhet som förhoppningsvis kommer att göra att projektet har större förutsättningar att gå framåt. Man skulle kunna beskriva det som att en försvårande omständighet som genom ett trollslag är ute ur leken.

Ovisst

Allvarligt, min arbetssituation på jobbet just nu är som att vara i limbo. Jag är i ett obestämt tomrum som varken är det ena eller det andra. Allt jag rimligen kan göra för att påverka situationen är redan gjort. Så nu återstår väntan på obestämd tid. Kommer det hända saker som gör att det går framåt i projektet (halleluljakörer och palmbladsviftningar) eller kommer tvären vara det som vissa parter vill sitta på fortsättningsvis också (eld och treuddsviftande)?

posted from Bloggeroid

Nattvandring

Det är ju jättebra att Lilly verkligen gillar sin egen säng och helst vill sova där. Det är lite mindre bra med ett barn som gillar sin egen säng så till den milda grad att när hon vaknar varje natt vid 4-5 tiden så tvärvägrar hon att komma över till vår säng. I stället ropar hon "mamma!" och så får jag sömngångaraktigt vandra till hennes säng och sova resten av natten/jättetidiga morgonen där efter att jag trasslat ut täcken och letat efter borttappade nappar så att jag precis hinner vakna till.

Det är i alla fall tur att vi skippade en gullig liten barnsäng till Lilly. Nu får jag i alla fall plats på längden. På bredden kan det dock bli lite trångt eftersom en treåring på något märkligt vis flyter ut under sömnen och tar upp ungefär 60 cm av den 80 cm breda sängen.

Ny termin

Idag började skolorna igen. Linnéa börjar sjuan och Flora börjar i fyran. Det är nästan overkligt att de har blivit så stora så fort (och ännu märkligare är det ju att jag själv knappt har blivit en dag äldre....ahem....nja). I morgon är det första dagen för Lilly på dagis. Vi kommer sakna hennes fina dagmamma som gått i pension men dagis blir nog också jättebra. Vi kommer ju känna igen oss eftersom hon ska gå på samma ställe som Flora och Linnéa gick på. Den där inskolningen är nog förresten till 50% till för barnen och 50% för föräldrarna. Jag har grym separationsångest nu när vi har varit hemma så länge under sommaren.

Sudda, sudda

Lillys favoritsysselsättning idag: jag ska rita olika saker och hon ska sudda ut dem.

posted from Bloggeroid

Hej och hå

Det blev yoga i förrgår också. Det är otroligt välbehövligt för alla muskler att få sträcka ut sig på det sätt som det blir när man gör yoga. Även om jag försöker stretcha när jag har sprungit så räcker inte det. Jag tror jag har typ norra Europas stelaste (och kortaste?) hamstrings. Att ha ett stillasittande jobb hjälper ju inte direkt heller.

Igår sprang jag 6 km. Det kändes helt okej i hälen men jag måste nog tänka på att ta det lite lugnt. Jag är ingen snabblöpare någonsin men allt är ju relativt. Jag har tränat sporadiskt så länge att när jag nu äntligen kommer igång mer regelbundet så verkar spår av själva konditionen finnas kvar (för även om jag inte har tränat så ofta så har jag ju ändå inte varit komplett stillasittande) men rent kroppsligt så tror jag alla muskler har gått tillbaka till soffläge.

Rent spel någon?

Jag spelar tre i rad med Lilly, tre år. Hon verkar ha fattat att poängen är att hon ska få sina tre spelpluppar (spelet är ett som Flora har gjort i slöjden och man kan antingen ha ljusgröna små träpluppar eller perikofärgade dito) i rad men när jag sätter min persikofärgade plupp i det tredje hålet i raden där Lilly tidigare placerat två av sina så tar hon resolut bort min plupp och klämmer dit sin egen.

"Jag vann!" utropar hon och höjer händerna över huvudet.

"Men du fuskade ju!" säger jag.

"Jahapp!" säger hon och ser helnöjd ut.

Förresten...

...är jag nu anmäld till Hässelbyloppet den 16 oktober. Inga större stordåd är att vänta tidsmässigt men det är ju alltid roligt med ett lopp.

Alternativ träning

Idag skulle jag ha sprungit men efter jag var ute i förrgår så kändes det lite ömt i hälen och eftersom jag har fobi för att få fotproblem som tar jättelång tid att läka ut så tog jag det säkra för det osäkra och skippade löpningen idag. I stället körde jag yoga hemma framför tv:n. Jag köpte en yoga dvd för ett tag sedan och den är helt okej. Det är dock en viss extra utmaning att finna den koncentration och inre fokusering som är tänkt att ackompanjera övningarna när man har en treåring som helst vill hoppa runt bredvid (och ibland rentav på) en. Men ikväll var jag själv hemma så då var det enklare. Efteråt kände jag mig mjuk i kroppen på ett bra sätt. Skönt.

Ingen guldstjärna

Igår kväll fick jag ett utbrott på barn som aldrig går och lägger sig. Linnéa vill vara uppe sent för att känna sig som den tonåring hon är. Det får till följd att Flora inte heller går och lägger sig för hon vill inte vara ensam på nedervåningen där hennes och Linnéas rum ligger. Själve Gandhi skulle vara stolt över det passiva motstånd som bjuds av båda barnen när det kommer till att gå och lägga sig. De bara liksom rör sig inte ur fläcken. Ibland kan de ge intryck av viss aktivitet men det är bara en skenmanöver, det händer ingenting.

Och igår blev jag som sagt helt galen på att det är så här. Jag skällde och gick an och lyckades klämma in i princip vartenda fel man kan göra när man ska kommunicera med omvärlden (anklagelser, svepande generaliseringar, vädjanden till motparten dåliga samvete och offerkoftan ordentligt på).

Det är inte i sådana stunder man känner att man glänser i sitt föräldraskap direkt.

posted from Bloggeroid

Tunnelbanehyfs

Om du har en proppfull ryggsäck och det är rusningstrafik så är det en trevlig gest mot sin (i sammanhanget väldigt nära) omgivning att ta av ryggsäcken när du stiger på tunnelbanan. Det är förstås en oerhörd ansträngning att knöka på och av ryggsäcken men det måste jämföras med det obehag dina medpassagerare känner när du dänger ryggsäcken i ansiktet på dem, särskilt om du dessutom av någon anledning känner att du måste vända dig åt olika håll upprepade gånger under färden.

Jag övar mig på att använda synonymer och omskrivningar

Mina arbetsuppgift just nu är misstänkt likt det där sällskapsspelet där man ska beskriva en företeelse men inte får använda de ord och uttryck som ligger närmast tillhands.

Inte särskilt praktiskt om min åsikt efterfrågas. Men ingen kommer efteråt kunna säga att vi inte har försökt allt i alla fall.

posted from Bloggeroid

Note to self inför hösten

Nej, det är inte höst än. Augusti är fortfarande en sommarmånad. Men förr eller senare så blir det ju höst med kyla och mörker och risk för allmänt depp hos en solvärmeochljus-människa som jag. Men om jag bara kommer ihåg följande så kommer jag klara mig bättre:

• Se till att gå ut mitt på dagen varje dag. Det kanske verkar som att solen knappt stiger över horisonten. Det kanske regnar. Det kanske är frestande att stanna inne. Men det är alltid ljusare ute när man väl kommer ut än det verkar när man tittar ut genom fönstret och den där stunden utomhus (även om det bara blir en kvart) gör skillnad. Det är som att kroppen kommer på att det faktiskt är dag ändå, även om det är mitten av november.
• Träna. Jag kan inte nog understryka för mig själv hur viktigt det är att inte försoffas under vinterhalvåret. Återigen: det kanske verkar som att solen knappt stiger över horisonten. Det kanske regnar. Det kanske är frestande att stanna inne. Det finns tusen ursäkter, den ena bättre än den andra varför i morgon (eller någon annan månad) är bättre. Lyssna inte på mina egna undanflykter. Bara ta på träningskläderna och gå ut. Jag kommer känna mig mycket piggare och gladare.
• Gå och lägg dig i tid människa. Ja, jag vet att jag är en nattuggla. Det är så frestande att sitta uppe en stund till. Och den stunden blir gärna till efter midnatt. Men det är viktigt att sova. Sover man inte blir hela livet mer grått och jobbigt och det behövs sannerligen inte under det redan gråa och jobbiga vinterhalvåret.

Tummis med mig själv på det här nu, så kommer jag överleva galant till nästa vår.

Utomjordisk kärlek

Egentligen är bärbar dator och gaming en motsägelse för mig för jag gillar inte att använda bärbara datorers tangentbord för spel. Men ändå: ibland vill man ha något fast det inte är helt praktiskt. För ytliga saker som att det är roligare att slå ihjäl fiender och monster med mer processorkraft och grafik och för att designen är jäkligt snygg.

Alienware M17x, ge hit!

Det går att sprida glädje på många sätt

Det känns fint att jag igår kunde roa ännu en tandläkare med mina visdomständer. Jag har bara haft två och båda har varit mycket små, som två pyttetänder där längst bak i överkäken. Den ena tanden tog jag bort för ett par år sedan och den andra rök igår eftersom jag fått en inflammation i tandköttet runt om. Förra gången så sa tandläkaren "Oj, det var den minsta tand jag har sett!" (på en vuxen människa får man förmoda, bebiständer måste ju vara lika stora eller ännu mindre). Sen ropade hon in tandläkaren i angränsande rum och lite annat löst folk i närheten och alla sa "Oj" och höll glatt med om att det var en pytteliten visdomstand, absolut den minsta de sett.

Igår var det dags igen. Jag öppnade munnen och tandläkaren ropade "Oj, det var verkligen en pytteliten tand!" och såg så där glad ut som man gör när man upptäcker något lite skojigt och ovanligt inom sitt specialområde. Och sen fick tandläkarpraktikanten (tror jag det var) som assisterade också titta och hon sa "Den var den minsta jag har sett!" och skrattade glatt. Fast då tänkte jag att om hon nu var en praktikant, hur många tänder kan hon ha hunnit se egentligen? Men ändå, hon får ju räknas in bland de roade.

Fördelen med att ha små visdomständer är att de går lätt att ta bort. Det tog tjugo minuter blankt från det att jag steg in hos tandläkaren innan jag gick ut igen, en tand och 800 kr fattigare och med vissheten att jag spridit lite glädje hos två tandläkare (eller en tandläkare och en blivande sådan) på morgonen.

Inte optimal sömnekvation

Barn i yngre tonåren som vill vara uppe sent på kvällen + föräldrar som desperat vill ha lite egentid på kvällen och därför går och lägger sig ännu senare än den sena tidpunkt då tonåringen går och lägger sig + treåring som går och lägger sig tidigt och som därför glatt skuttar upp vid sex - halv sju på morgonen = föräldrar med akut sömnbrist.

Bokklubbsbok: Radhusdisco av Morgan Larsson

Jag är med i en bokklubb. Eller egentligen är det mer en uteätarklubb som är maskerad (möjligen nödtorftigt) till en bokklubb. Men vi läser böcker. Eller okej, om man ska vara petnoga så väljer vi en bok som vi ska ha läst till varje gång vi träffats och oftast har majoriteten av de närvarande faktiskt läst boken. Och de som inte har det har i alla fall vett att skämmas lite.

Till nästa gång vi ses ska vi ha läst Radhusdisco av Morgan Larsson. Och det har jag gjort. Läst alltså. Boken handlar om Morris och hans uppväxt i 80-talets Trollhättan. Om man själv växte upp under ungefär samma tid som Morris så är boken en tidmaskin till barndomens mode och kultur. Under tiden jag läser minns jag hur gärna jag själv ville ha pösjeans med ett smalt neonskärp i midjan (tyvärr hade jag en två år äldre, pinnsmal och minst en decimeter längre kusin som jag fick ärva kläder av, så de där jeansen dröjde) och ett Donkey Kong spel (helt ouppnåeligt, vilket kanske förklarar varför Flora till slut fick sitt efterlängtade Nintendo DS).

Även utan igenkänningsfaktorn när det gäller 80-talet så är boken värd att läsa. Barndomens bekymmer, glädjeämnen och vedermödor som skildras är inte begränsade till en viss tidsålder utan där kan nog de flesta känna igen sig.

Tre faktorer som underlättar för att få ett projekt att fungera

1. En projektledare som håller ihop projektet och som ser till helheten.

2. Samarbetsvilja hos alla intressenter.

3. En gemensam målbild.

Det står läsaren fritt att lista ut hur många av faktorerna som just nu existerar i det projekt jag jobbar i och i så fall i vilken grad.

Inte riktigt som det borde se ut

Jag kan med sorg konstatera att vårt parasoll som inhandlades i våras tydligen inte är anpassat för en normal svensk sommar. En dag av regn och lite blåst och det ser ut så här. Nedhasat. Kass kvalitet.

Om tjat mättes i pengar

Om jag hade en krona för varje gång jag behövt tjata på ett barn här hemma i sommar så hade jag varit mångmiljonär nu. Och om jag skulle få räkna det sammanlagda tjatet på familjens 3,5 barn under hela deras livstid så skulle Bill Gates framstå som en fattiglapp.

Och om jag dessutom kunde räkna in alla gånger jag behövt tjata på min man under de femton år vi tillbringat tillsammans....tanken svindlar.

Otäcka sensommarkryp

Alla dessa tvestjärtar som dyker upp överallt i slutet av sommaren, vart håller de hus resten av året och varför känner de att de måste invadera brevlådor, soptunnor och uthängd tvätt varje år vid den här tiden?

Bridesmaids

Jag går på bio väldigt sällan nuförtiden. Och om jag gör det så är sannolikheten stor att det är en barnfilm jag ser (så det är tur att jag faktiskt gillar tecknat). Men det senaste året anar man att en ny era randas. Igår var jag med Linnéa (som är tretton) och såg Bridesmaids.

Det är på ett sätt ett sorgligt tecken att filmen har fått så mycket uppmärksamhet för att det är en film med enbart kvinnliga huvudpersoner och där handligen fokuserar på relationen mellan dem och inte i förhållande till en eller flera män. Men om man ser det från den ljusa sidan så är ju alla filmer som kan öka på listan över filmer som klarar bechdel-testet en positiv utveckling.

Ibland kan det vara dumt att späda på förväntningarna på en film. Det är liksom upplagt för att skapa besvikelse hos dem som går och ser dem för att verkligheten (eller fiktionen är det väl i och för sig fråga om) på vita duken inte når upp till de egna fantastierna om hur kul det borde vara. Inte desto mindre måste jag säga att jag tyckte att det var en hysteriskt rolig film. Ibland hade jag behövt en liten skämskudde för vissa scener var roliga på ett rätt plågsamt sätt men kul var det. Och till eventuella män som inte vill se filmen för att de är för macho för "tjejfilmer", skyll er själva för det ni missar är en bra film helt enkelt.

Testar om det funkar...

...att blogga från mobilen med en bild på stranden i platja de Castelldefels.

posted from Bloggeroid

Fint i hallen

Jag var på Fotografiska för en tid sedan och såg Mapplethorpeutställningen och då passade jag på att köpa en affisch från den tidigare utställningen med Vee Speers. Nu sitter den här bilden från The Birthday Party i vår hall. Jag tycker den är fantastiskt fin.

Eric av Shaun Tan

Shaun Tan fick tidigare i år ALMA-priset för sitt författarskap. Hans barnböcker är verkligen helt underbara. Tyvärr finns inte så många översatta till svenska än men det bör det väl bli ändring på snart nu när han har vunnit ett svenskt pris och allt. Eric är en av de böcker som ännu inte finns översatt men låt inte det hindra er, för det här är en av de sötaste barnböcker jag har sett och den är värd att ha enbart för bildernas skull om det skulle vara så. Eric finns både som en egen liten bok och i samlingen Tales from Outer Suburbia . Berättelsen handlar om en familj som får en mycket speciell liten utbytesstudent som ser världen ur ett helt annat perspektiv och som lämnar något magiskt efter sig.

Fin och praktisk resväska för barn

När jag var i London i våras såg jag flera barn på flygplatsen som hade en Trunki-väska och på vägen hem kunde jag inte låta bli att köpa en själv till yngsta dottern. De finns i alla möjliga färger och varianter och är väldigt fina men det som är extra bra är att väskan håller för att dra barnet på (man håller fast sig i hornen fram). Väldigt bra när det är långt att gå på flygplatsen eller när det är lite trist att stå och vänta.

Trunkiväskorna är inte helt billiga där jag har sett dem här i Sverige, till exempel på Travel Heroes men det är möjligt att de går att beställa från Trunkis engelska website eller så kan man hålla utkik efter dem om man råkar vara utomlands.

Telefonfundering

Jag har i stort helt slutat att umgås med vänner per telefon. Nästan de enda jag ringer för att vara social är mina föräldrar och det är för att de inte bloggar eller facebookar och de läser sin mail ganska sällan.

Det känns som att det är ett större steg att ringa till någon idag än förut och det är ju egentligen konstigt när man nu har mobilen med sig överallt. Då borde det väl tvärtom vara lättare att ringa till folk? Kanske har det att göra med att det finns så många sätt att kontakta varandra på som inte kräver omedelbar uppmärksammhet på samma sätt som ett telefonsamtal? Eller så är jag bara lite asocial och tycker att jag gör mig bättre i skrift om man inte ses öga mot öga?

All medkänsla till Norge

Jag gråter när jag läser om de överlevandes beskrivningar av vad som hänt Norge. Det är så hemskt. Oavsett hudfärg eller religion eller åsikter: vi är alla människor.

Med eftertryck

Vi försöker få yngsta dottern att sluta ha napp. Det går sådär. Yngsta dotterns vilja är stark och föräldrarnas uthållighet är ibland jämförelsevis svag. Men igår höll jag emot när hon ville ha nappen när hon tittade på Bolibompa. Först ropade hon argt men när inte det hjälpte så klev hon fram till mig, höll i mitt ansikte med båda händerna, lutade sig fram och spände ögonen i mig och sa sammanbitet: "Titta på mig! Jag. Säger. Nappen!"

Det låter lite konstigt, men det var dagens sötaste.

Tankarna går till Norge

Så fruktansvärda händelser i Norge. Hemskt på ett nästan overkligt sätt.

Handväskerosé

Jag älskar att min man är trygg nog i sin mansroll att han helt oberörd cyklar hem med en sån här på cykelstyret. (Och ja, den kanske är på gränsen till tacky men jag tycker den är helt fantastisk som förpackning betraktad.) Hur den smakar? Jag vet inte än.

The Help av Kathryn Stockett

The help handlar om livet i en stad i Mississippi i början av 60-talet. Svarta hemhjälpar uppfostrar vita familjers barn, lagar mat och sköter hemmet men ses inte som fullvärdiga medborgare. Berättarrösterna i boken är Aibeleen som hushållar hos familjen Leefolt och tar hand om deras lilla dotter, Minny vars frispråkighet gör att hon lätt hamnar i onåd hos sina arbetsgivare, trots sin fantastiska matlagning och Miss Skeeter, en vit ung dam som just återvänt hem från college. De tre huvudpersonerna startar ett projekt som kommer att ge röst åt alla svarta hemhjälpar i staden och som i förlängningen förändrar livet för fler än dem själva.

Det är obehagligt att tänka sig att svarta så sent som på 1960-talet fortfarande inte sågs som fullvärdiga medborgare med samma rättigheter som vita. Jag tycker Kathryn Stocket förmedlar bilden av hur livet kunde se ut för både svarta och vita på den tiden på ett bra sätt. Det är inte bara hudfärg som begränsar livet utan även kön och sociala konventioner. De vita kvinnorna i boken har visserligen makt över sina hushållerskor men många av dem är samtidigt hjälplösa eller begränsade i sina egna liv.

Boken hade legat ett tag på mitt sängbord innan jag tog mig an den men när jag väl börjat så sträckläste jag den. Så läs, både för samhällsskildringen och för en riktigt bra historia.

Tips på bloggar?

Jag skulle vilja ha tips om lite intressanta bloggar att läsa. Har ni några ni vill dela med er av?