De ickesynliga av Fredrik Härén

När jag läst ut De ickesynliga av Fredrik Härén så är jag lite förbannad. Problemet med den här boken är inte handlingen i sig. Boken har en spännande idé: att det finns ett annat folk som lever sida vid sida med människorna, som är nästintill osynliga men som kan vissa människor. Människorna och de ickesynliga är varandras motpoler och andra hälft precis som yin och yang. De ickesynliga följer människors liv och kan både vaka och bevaka dem. Ibland märker människor deras närhet via ett barns låtsasvän eller genom små vardagsmysterier som att saker försvinner och oförklarligt dyker dyker upp igen. Av olika anledningar är det kritiskt att de ickesynligas existens förblir okänd för majoriteten av mänskligheten.

Huvudpersonen i boken, studenten Alexandra, kommer de ickesynliga på spåren via ett skolarbete om barns låtsasvänner. Hon kommer i kontakt med ett sällskap som både har ett sätt att se de ickesynliga och som arbetar för att de ska förbli en hemlighet. Så långt är allt väl, men nu kommer problemet och det är tyvärr huvudpersonen själv. Folk får bete sig precis hur som helst i böcker och filmer för min del, bara det känns som att det de gör är logiskt utifrån omständigheterna och hur personerna är beskrivna. Vad jag inte klarar av är en huvudperson som det första hon gör är att gå och babbla om den jättehemlighet som hon just fått ta del av (inklusive information om hur oerhört viktigt det är att hålla tyst om alltihop) till någon som borde vara den sista person hon skulle vilja berätta något för. Det finns ingen som helst vettig förklaring till hennes beteende. Resten av boken distraheras jag av att det känns som att författaren har offrat huvudpersonen för att lättare få till dramatiken i sin historia.

De ickesynliga vill vara både en spänningsroman och en bok som diskuterar hur vi ser på livet, vad som är verkligt och inte och vad som är viktigt. Det är synd att det blir lite  platt fall. Det känns som slöseri med ett bra upplägg.