15-årsjubileum

Femton år. Så länge har min man och jag varit gifta idag. Det är ganska lång tid. När jag tänker på det så är jag faktiskt lite stolt över att vi har tagit oss hit tillsammans. Någon räkmacka har det inte varit. Ibland har det mer varit som en massa knäckebrödssmulor utspridda i sängen. Jobbigt och skavigt med styvfamilj, barnlöshet och olika sätt att  hantera svårigheter. Min man är nog den som kan göra mig argast. Jag läste en gång en intervju med Martina Haag där hon sa att hon kan bli så arg på sin man Erik att om hon hade haft en sån där elpistol som kan ge någon en jättestark stöt så personen bara ligger kopkrullad som en ostbåge på golvet så skulle hon lätt kunna använda den på honom när hon blev arg. Ungefär så kan jag också känna. Men samtidigt är min man också den som jag blir glad av. Vi har roligt tillsammans och jag tycker att han är vanvettigt attraktiv till både kropp och själ. Ibland när jag tittar på honom tar hjärtat än idag ett sånt där litet glädjeskutt som man kan känna som nyförälskad. Jag hoppas vi ska få åldras ihop ochatt  när vi blir gamla och skrynkliga som små russin så ska vi sitta där på ålderdomshemmet (ett trevligt sådant, inget skandalboende a la Carema) och hålla varandra i handen och fortfarande tycka att den andre är världens finaste.