Trädgårdens 15 minuter i rampljuset

Jag gillar att bo i hus men trädgårdsskötsel är egentligen inte min grej. Att odla är lite väl mycket som att spela ett dataspel där ogräset har hittat fuskkoden till evigt liv och de växter man planterar är sorgliga nybörjare som har alldeles för lite hälsa och dör vid minsta attack.

Trädgårdsskötsel må verka som en stillsam och fredlig sysselsättning för den oinvigde men det är fullt krig mest hela tiden med inslag av både PvP (plant vs plant) och PvE (Person vs Environment) och att levla vår trädgård till en högre nivå skulle kräva en trädgårdsmästares motsvarighet till de där tonåringarna vars föräldrar skriver till fråga psykologen i DN och undrar vad de ska ta sig till med barnet som sitter uppe hela nätterna och får galna utbrott om bredbandet stängs av.

Själva grundförutsättningarna i vår trädgård är också lite så att om någon kom på att anordna en växternas motsvarighet till hunger games så skulle arenan nästan helt säkert utgöras av vår tomt. Det finns liksom förutsättningar för umbäranden överallt i form av berg, lerjord och träd som inte släpper ner dagsljus. Och när skymningen faller och de få överlevande andas ut så släpps odjuren i form av mördarsniglarna lösa. Den enda fredade zonen är vår balkong (den är lite som Panems huvudstad där eliten bor). Där har jag lite blommor och tomater och skulle någon stackars växt lyckas fly från övriga trädgården så kan den få en fristad där.

Med det sagt så finns det en vecka på året då vår trädgård har sina glansdagar. Vi har en buskpion som varje försommar blommar med enorma vita blommor och för varje år blir blommorna allt fler. I år var det över femtio stycken. Pionen är det enda som är värt att skryta om i vår trädgård så därför måste jag såklart visa bilder på den, vare sig ni vill eller inte.

Visst är den fin?

De flesta blommorna är vita men så finns några som är blekrosa. De är allra vackrast.

Rhododendronen som står bredvid pionen är också fin faktiskt. Jag gillar färgen.